Drömterapi.

När jag var si så där en sexton, sjutton år drömde jag att min pojkvän slog ihjäl min morsa.
Det var en hemsk dröm, en sån tydlig, som man minns.
Länge.
Jag funderade mycket på den där drömmen, och utbildade mig många år senare i drömterapi, där jag fick lära mig att alla jag drömmer om är delar av mig själv.
Pojkvännen i det här fallet stod för det Jung kallar Animus; de manliga aspekterna i mig. Beslut, logik och så vidare.
Det jag förstod, utan att gå in i alla detaljer, var, att jag i det här fallet hade gjort någonting NYTT och annorlunda. Någonting som jag tidigare integrerat i min personlighet, men bröt mot. Och det var bra. Men det resulterade i denna dröm. Jag vet i dag hur stort det var för mig, att jag faktiskt gjorde det jag gjorde.

Drömmar är spännande. De kallas ibland för ”vår inbyggda terapeut”, och jag tror vi kan lära oss mycket om oss själva genom att analysera dom eller arbeta med dom i terapiform.
Man kan göra om drömmen, nämligen. Om man sprungit och försökt skydda sig från det som skrämmer, kan man med sin terapeut göra på ett annan sätt i en avslappning, gärna i grupp. I det kan man vinna modet att sluta springa, att sluta fly, att gå emot sin rädsla i stället, göra upp.
Det händer oftast stora förändringar efter en eller flera sådana sessioner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *