Laddad!

Efter att nu ha återvänt till min ordinarie arbetsplats efter tre månaders frånvaro, varav en på en annan avdelning, och två med fötterna i havet och huvudet bland de vita sommarmolnen, känner jag mig otroligt laddad och full av arbetsglädje och energi!

Den här sommaren har gett mig så mycket vila, andlighet och energi, och den ger mig det, fortfarande, för den är inte slut än.

Det kommer mera.

Igen kommer känslan av tacksamhet över att ha detta yrke och över att få vara på denna arbetsplats med jordens bästa kollegor. Att det sen är 12 mil till jobbet och lika många hem kan jag välja hur jag ska tänka om.

Jag brukar välja att se på resan som att jag får en möjlighet till en stund med mig själv och mina tankar, då kan jag prata med änglarna, affirmera i backspegeln eller sjunga med i bästa Spotifylåtarna utan att någon klagar. Jag kan lyssna på Gry och Anders på morgonen, och då är det ju som om dom satt med i bilen. 

Jag har som vanligt en massa kreativa idéer också. Önskningar och drömmar och visioner. Jag vill ju så mycket. Faktiskt sjösätter jag många av mina visioner också. Ibland går det snabbt, ibland tar det lite tid.

Men mina mål når jag. Förr eller senare.

Helgen är här snart. Jag ska fortsätta stapla veden som jag fick hemkörd. En rätt så fin sysselsättning. Lite meditativt, avkopplande. Som Tetris fast utan bakgrundsmusik.

I morgon kväll är det ”lyskväll” och vi brukar samlas nere i hamnen och äta nåt gott. Marschaller står tända efter stränderna, det är så vackert.

Jag vill tända några ute på ön också. Åtminstone en.

På den här stenen.

 

Det är susigt.

Jag byter dieter som andra byter strumpor.

Och varje gång jag hoppar på ett nytt koncept är jag lyrisk.

 – Åhh det går så bra, det HÄR är det bästa jag har provat. NU har jag äntligen hittat ett sätt att bli av med kilona. LCHF passade nog inte mig, egentligen, men Viktväktarna, det är som om det vore gjort för människor som är som jag!

Jag kan känna igen det här resonemanget från några av mina väninnor när dom hittat en ny karl.

 – Han är inte alls som exet, för med honom kunde jag aldrig riktigt vara mig själv. Men Göran/Håkan/Peter/Tobbe/Jörgen/Andreas/Lennart är mycket bättre och han förstår mig, det känner jag! Jag har aldrig varit så kär! Äntligen har jag hittat Mr Right!

Och så går det ett halvår (högst) och så är det en ny man på gång och då låter det likadant igen.

 – Med Lennart var det aldrig på riktigt, förstår du? Han klev inte in, liksom. Men Tomas, han vågar vara nära. Det har aaaaaaaaaaldrig känts så här bra med någon annan! Jag har nog egentligen aldrig varit så kär som jag är nu.

För mig är det ungefär likadant, fast med olika viktminskningsmetoder.

LCHF körde jag i 8 månader.

Därefter gick jag tillbaka till Viktväktarna, som jag hade kört innan.

När det inte funkade kontaktade jag en dietist. Där skulle jag ändra mina beteenden. Jag fick en lista med massor av olika punkter, som ”inte äta för stora portioner”, ”inte äta godis”, ”inte äta för fort” och så vidare.

Jag skulle välja ut en punkt och arbeta med den några veckor.

Herre Gud.

Jag skulle hinna bli 82 innan jag hade tagit mig igenom alla dessa punkter som stämde in på mig.

Alltså jag är en person som vill att det ska gå fort. Jag vill ha effekt. Nu. Helst i går.

Snabba resultat, pang bom bara.

Vi är såna, vi beroendepersonligheter.

Dietistens sätt att jobba var so boring, så klockorna stannade.

Men nu har jag hittat en lösning.

Lösningen är 5:2. Det är min melodi, det.

Äta whatever I want 5 dagar i veckan och fasta 2. Under de dagar jag fastar får jag äta högst 500 kcal.

Det här är bra. På riktigt.

Det är min sjätte fastedag i dag. Jag har gått ner 2,5 kilo på 3 veckor.

När kvällen kommer den dag jag fastar längtar jag besinningslöst efter frukosten.

Jag ligger där i bingen och bara ler åt tanken på så gott det ska bli.

Vet ni hur gott yoghurt och musli faktiskt är? Alldeles, alldeles, alldeles underbart.

Första dagen jag fastade var jag susig i kolan. Minst sagt.

Men kroppen vänjer sig.

Nu, på min sjätte fastedag, susar det bara lite grand.

Visst, det kommer stunder när jag känner mig redo att ge upp.

Fram på eftermiddagen, när kanske alla 500 kalorierna är uppätna, och jag längtar efter något riktigt gott, eller i alla fall en kokt morot, då är det inte kul.

Men då tänker jag, att det är bara några timmar kvar tills jag ska lägga mig, och i morgon kan jag äta precis vad jag vill!

Oftast vill jag inte äta en massa blaj dagen efter en fasta. Det känns inte nödvändigt alls, att pula i mig en massa chokladplättar och skolkritor. Fast jag kan. Om jag vill. Det är bra. Inga förbud. Inga måsten. Det gillar vi, vi beroendepersonligheter.

Så det här är grejen. Det passar mig.

Så känns det i alla fall precis här och nu.

Ur en bok.


Sommaren dröjer sig kvar. Hon badar, simmar, plaskar. Släpper fram ungen i sig.
Hon, som är 6, och föräldralös. Hon, som ingen såg, hon, som fick vara vuxen och ta ansvar fast hon bara var liten.
Det är hennes tur nu.
Hennes tur att bli sedd, bli lekt med, bli pratad med. Hennes tur att höra, att hon är värdefull och älskad.
Hon är inte övergiven längre.

Alla år hon sökte.

Bekräftelse och vackra ord. Ord som skulle stoppa smärtan.

Komplimangerna satte sig som bomull runt hennes hjärta, men det varade bara i fem minuter, sedan ville hon höra mer.

Så lärde hon sig att den enda som kunde läka smärtan och övergivenhetskänslan, den tärande, den som gjorde henne rädd och fick henne att säga ja fast hon menade nej, fick henne att spela någon hon aldrig var, den enda som kunde det, det var hon själv.

 

 

Med risk för att bli tjatig …

Sommaren! Den pågår. Det var kanonväder i går och jag badade och våga inte påstå att sommaren är slut för att skolorna börjar, eller för att semestern är slut.

Det sliter lite att behöva åka till jobbet. Jag har ett kanonjobb, men är rädd om dagarna som får mitt batteri att laddas för en lång, mörk och kall vinter.

Tur att mitt batteri räcker längre än det som sitter i min iPhone. Det är som i Magnus Ugglas låt ”4 sekunder”.

Men utan min iPhone vill jag inte vara. Så är det.

Inte minst för kameran. Jag vill fånga havets rörelser och himlens nyanser på bild. Jag vill plåta fullmånen över viken och fjärilarna på min ”Million Bells”, och små älskade ungar,  och goda maträtter på olika restauranger, och snoken som ringlar fram mellan stenarna på stranden en solhet dag i augusti.

Skrivandets tysta längtan börjar spira i mig igen. Jag märker hur jag googlar på olika författare och läser inspirerande texter om hur man inreder en skrivarlya och olika tips för att lyckas med sin roman. Jag läser om utgivning på olika förlag och jag kikar på Twitter efter tips och tankar och jag håller på.

Men min bok blir inte klar för det.

Det jag behöver göra är helt enkelt att sätta mig ner och skriva!

Få bort mitt behov av att prokrastinera  (av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon) och bara sätta igång.

För övrigt var det länge sen jag skrev en tacksamhetslista, som jag på Twitter förkortar Tsl numera.

Här kommer en:

Jag är tacksam för …

  • sommaren som har varit helt makalöst fantastisk med otroligt många sol-och badtimmar!
  • två små gudomliga som har kommit till världen i sommar och som jag älskar så innerligt!
  • mitt jobb
  • min familj
  • nya nagellacket som är sjukt snyggt på sommaren
  • all tid jag har varit ledig i sommar (mer än nånsin!)
  • att jag har kunnat leva gott trots att A-kassan inte har börjat funka än
  • trevliga planer som jag har för helgen
  • min båt
  • att jag inte har ont på en fläck
  • 5:2 som gör att jag har tappat 2,5 kg på nolltid
  • tjejerna jag har jobbat med sen sista juli
  • Annakarin som inspirerar mig att köpa snygga armband och skor (fast det sista kanske jag inte behövde nån yttre inspiration till) :-/
  • utflykten vi gjorde till öarna för att se solen gå upp! (ett bland sommarens höjdarminnen)
  • badringen från Statoil som jag legat och flutit på (och fortfarande ska)
  • att jag kom iväg till Återvinningen med en massa bråte
  • tilliten i mig att allt är som det ska

 

Medberoendet – ett liv i andra hand.

Lever du nära någon som dricker för mycket eller använder andra droger?
Säkert är du fylld av förvirrade tankar och obesvarade frågor.
Du hotar att lämna honom/henne om det inte blir ett slut på missbruket, du gråter, bönar och ber, kritiserar, klandrar och kontrollerar, och du kräver av personen att han/hon ska lova att aldrig mer.
Det går massor av energi, du är ständigt trött, less, ser inte längre något ljus i tillvaron, allt känns hopplöst, och vad du än säger och gör så tycks det bara bli värre med flaskan, spelmissbruket, pillren, porrsurfandet, otroheten, narkotikan eller vad det nu är.
Du får värk i kroppen (fibromyalgi) på grund av att all din energi, som du behöver till DIG och din kropp, går åt till att ha fokus på den andra personen.
Du letar flaskor, gömmer, häller ut sprit, sätter märken på flaskan så du kan se om och hur mycket det har minskat …
Kort sagt, du lever ett liv i andra hand. Ständigt på spänn, ständigt i väntan på nästa katastrof.
Kanske har du redan som barn tagit ansvar för, skyddat, fixat någon vuxens känslor, kanske var du rädd för vad som skulle hända när pappa eller mamma drack, kanske var du rädd för bråken, grälen.
Kanske finns det i dig en drivkraft att ”ta hand om” och ”rädda” andra vuxna. Ett behov av att vara behövd …I medberoendet är det lätt att, av kärlek och omsorg, göra en massa saker för alkoholisten. En massa saker som bara leder honom/henne ännu längre in i sjukdomen.
En person som är beroende behöver konsekvenser för att ”nå sin botten”, kasta in handduken, hissa vit flagg och kapitulera.
Så det du behöver göra är, att låta saker och ting hamna där dom ska.

Släppa taget. Hitta tillbaka till DIG.
Det finns hjälp.
Ensam är det svårt att ta sig ur ett medberoende.
Den som lämnar sin alkoholist utan att bli medveten om sin del i det hela hittar ofta en till alkoholist att ta hand om och ”älska”. Och en till, och en till.
Ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.
En bra bok är ”Bli fri från ditt medberoende” av Melody Beattie.
Ett bra ställe att besöka är www.al-anon.se/
och www.aca-sverige.org

Ditt liv är ditt, att äga och förvalta.
Du har rätt till ett bra liv, och du kan få det också, vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller ej.

Fortfarande förälskad i sommaren.

Sommaren levererar och jag tar tacksamt emot. Jag tar emot solen, havet, möten med mina vänner och skolkamrater som jag umgåtts mycket med under den senaste veckan, god mat, min familj, alla bad, det har blivit många i sommar och det gör mig så himla lycklig! Och båten!!

Alla himlens skiftningar, blommorna på ön, den svalkande vinden som mjukt sveper över min kropp när jag sitter i solen, de skuggiga stunderna med boken i hängmattan, morgnarna när havets färg nästan är azurfärgad, ja, jag kan fortsätta hur länge som helst.