Ur en bok.


Sommaren dröjer sig kvar. Hon badar, simmar, plaskar. Släpper fram ungen i sig.
Hon, som är 6, och föräldralös. Hon, som ingen såg, hon, som fick vara vuxen och ta ansvar fast hon bara var liten.
Det är hennes tur nu.
Hennes tur att bli sedd, bli lekt med, bli pratad med. Hennes tur att höra, att hon är värdefull och älskad.
Hon är inte övergiven längre.

Alla år hon sökte.

Bekräftelse och vackra ord. Ord som skulle stoppa smärtan.

Komplimangerna satte sig som bomull runt hennes hjärta, men det varade bara i fem minuter, sedan ville hon höra mer.

Så lärde hon sig att den enda som kunde läka smärtan och övergivenhetskänslan, den tärande, den som gjorde henne rädd och fick henne att säga ja fast hon menade nej, fick henne att spela någon hon aldrig var, den enda som kunde det, det var hon själv.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *