Det är susigt.

Jag byter dieter som andra byter strumpor.

Och varje gång jag hoppar på ett nytt koncept är jag lyrisk.

 – Åhh det går så bra, det HÄR är det bästa jag har provat. NU har jag äntligen hittat ett sätt att bli av med kilona. LCHF passade nog inte mig, egentligen, men Viktväktarna, det är som om det vore gjort för människor som är som jag!

Jag kan känna igen det här resonemanget från några av mina väninnor när dom hittat en ny karl.

 – Han är inte alls som exet, för med honom kunde jag aldrig riktigt vara mig själv. Men Göran/Håkan/Peter/Tobbe/Jörgen/Andreas/Lennart är mycket bättre och han förstår mig, det känner jag! Jag har aldrig varit så kär! Äntligen har jag hittat Mr Right!

Och så går det ett halvår (högst) och så är det en ny man på gång och då låter det likadant igen.

 – Med Lennart var det aldrig på riktigt, förstår du? Han klev inte in, liksom. Men Tomas, han vågar vara nära. Det har aaaaaaaaaaldrig känts så här bra med någon annan! Jag har nog egentligen aldrig varit så kär som jag är nu.

För mig är det ungefär likadant, fast med olika viktminskningsmetoder.

LCHF körde jag i 8 månader.

Därefter gick jag tillbaka till Viktväktarna, som jag hade kört innan.

När det inte funkade kontaktade jag en dietist. Där skulle jag ändra mina beteenden. Jag fick en lista med massor av olika punkter, som ”inte äta för stora portioner”, ”inte äta godis”, ”inte äta för fort” och så vidare.

Jag skulle välja ut en punkt och arbeta med den några veckor.

Herre Gud.

Jag skulle hinna bli 82 innan jag hade tagit mig igenom alla dessa punkter som stämde in på mig.

Alltså jag är en person som vill att det ska gå fort. Jag vill ha effekt. Nu. Helst i går.

Snabba resultat, pang bom bara.

Vi är såna, vi beroendepersonligheter.

Dietistens sätt att jobba var so boring, så klockorna stannade.

Men nu har jag hittat en lösning.

Lösningen är 5:2. Det är min melodi, det.

Äta whatever I want 5 dagar i veckan och fasta 2. Under de dagar jag fastar får jag äta högst 500 kcal.

Det här är bra. På riktigt.

Det är min sjätte fastedag i dag. Jag har gått ner 2,5 kilo på 3 veckor.

När kvällen kommer den dag jag fastar längtar jag besinningslöst efter frukosten.

Jag ligger där i bingen och bara ler åt tanken på så gott det ska bli.

Vet ni hur gott yoghurt och musli faktiskt är? Alldeles, alldeles, alldeles underbart.

Första dagen jag fastade var jag susig i kolan. Minst sagt.

Men kroppen vänjer sig.

Nu, på min sjätte fastedag, susar det bara lite grand.

Visst, det kommer stunder när jag känner mig redo att ge upp.

Fram på eftermiddagen, när kanske alla 500 kalorierna är uppätna, och jag längtar efter något riktigt gott, eller i alla fall en kokt morot, då är det inte kul.

Men då tänker jag, att det är bara några timmar kvar tills jag ska lägga mig, och i morgon kan jag äta precis vad jag vill!

Oftast vill jag inte äta en massa blaj dagen efter en fasta. Det känns inte nödvändigt alls, att pula i mig en massa chokladplättar och skolkritor. Fast jag kan. Om jag vill. Det är bra. Inga förbud. Inga måsten. Det gillar vi, vi beroendepersonligheter.

Så det här är grejen. Det passar mig.

Så känns det i alla fall precis här och nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *