Adventstid

I helgen ska det bakas Lussekatter! Stjärnan ska fram, och olika adventsstakar. Pepparkakor har jag köpt, och en hallon-och lakritsglögg. Utan sprit.

Det är en mysig tid. Advent. Jag är inte mycket för regler och förordningar, men jag har en som jag tycker är viktig, och det är att inte spela julmusik före första advent.

Ajj ajj ajj, det är på gränsen till kriminellt.

Jag längtar tills jag får komma hem och sätta upp alla saker i fönstren.

 

Mig äger ingen.

Var på bio i kväll och såg filmen om den lilla flickan i Västerås, som växte upp med sin alkoholiserade pappa.

En stark film för alla oss som känner igen oss. Och vi är många. Några ännu i försvar och andra i kris och några som bearbetat så gott det går.

Jag hade förmånen att ha med mig tre vänner, som alla är bland dom som vågat se sanningen, och det var skönt.

När filmen var klar och folk lämnade salongen satt vi kvar och grät tillsammans.

Jag grät så strupen värkte.

Jag grät för att jag kände igen mig. Mamma och styvpappa. Fulla som alikor. Dag som natt.

Men jag grät också av tacksamhet för hur det ser ut i dag.

Sjukdomen är ärftlig.

Ingen har valt att bli alkis.

Ingen är ansvarig för sjukdomen, men alla har ett ansvar för sitt tillfrisknande.

Ca 400 000 barn i Sverige har en eller flera vuxna i familjen, som super eller drogar på annat sätt. De barnen blir berövade sin barndom. De barnen vet. Även små barn fattar. Jag tror att det är bra att bekräfta dessa ungar i sin känsla. Inte säga att ”pappa är trött bara”, inte säga att det är saft i glaset när det är grogg.

Det finns hjälp för barn som växer upp i familjer med missbruk. Barn behöver få veta, att det är inte deras fel att pappa/mamma dricker. Dom behöver få veta att dom inte är ensamma. Dom behöver få veta att det inte är deras ansvar att försöka göra någon nykter.

Den här filmen är riktigt bra. Gripande.

Gå och se den. Men ta med en bunt papperservetter. Och någon som fattar.

När rädslan kliver in och tar över.

Ibland hamnar jag i negativitetens och uppgivenhetens högborg, bland människor som genom sina tankar och uttalanden bara sänker sig själva långt ner i kolkällaren, utan att det finns någon anledning. Starka kloka kompetenta människor, människor som jag tycker så mycket om,  som drabbas av rädslan. Rädslan för hur det kanske ska bli.

Sen.

Rädslan gör saker med oss.

Jag tänker, handlar det verkligen om det som är just här och nu, eller finns det en annan botten, en omedveten händelse som just nu vibrerar från djupet av våra själar, och som förstärker det som är här och nu, gör det mörkare, svartare, onödigt mycket svårare än det behöver vara?

Så brukar det vara för mig. Något händer här och nu, som drar i gång Dramaqueen i mig, för att min kropp minns känslan från en annan gång, ett annat år, för kanske femtio år sen eller mer, och så snurrar ångestcentrifugen i gång på 7000 varv, och jag kan inte stoppa den.

Att sitta i det negativa, uppgivna, gör saker med mig.

 Det är vid dom tillfällena jag visualiserar att jag sitter i en stor glasbubbla,  med blommor som doftar vår, och det som sägs i rummet når inte in i mig.

Det som sägs och är stannar utanför min glasbur, och jag kan sitta där inne och ha kvar min positivitet, jag behöver inte bli påverkad, jag kan fortsätta tro att det kommer något bra ur alla förändringar, även de, som jag inte vill ha. Jag kan fortsätta leva i tron, att allt som händer händer av en anledning, jag kan fortsätta be sinnesrobönen, om att acceptera det jag inte kan förändra, ha tilliten kvar.

Jag kan kliva ur mitt Ego och försöka agera vuxen, en liten stund till, och släppa mitt inre sårade barn fri, just då, för en minut, i stället för att agera ut mina tillkortakommanden i stånk och stön över hur hemskt allting kommer att bli, då, nästa år, fast det just nu bara är mitten av november, och ingenting har hänt.

Ingenting har hänt.

Allt är precis som en vanlig dag. Det är endast i våra tankar, tankar som i det här fallet är styrda av rädsla och oro, som filmen spelas upp om hur hemskt allting kommer att bli.

Visst är det onödigt? Visst är det onödigt, att en vacker dag i mitten av november, tillåta sin oro för hur det kommer att bli efter nyår, förstöra ens mående och sänka humöret ner i en bottenlös svart tjärn med iskallt novembervatten, när vi i stället kan välja att vara tacksamma för det som är här och nu, som lunchen, kaffet, att vi har varma kläder, att det finns någon som tycker om oss, och som vi tycker om tillbaka, att vi faktiskt har ett jobb som inbringar lön varje månad, att vi kan se himlens färger på morgonen och att vi överhuvudtaget LEVER?

 

I går fyllde jag tant.

Jag har fyllt en jäkla massa år.

Det blev en liten bjudning för ögrannar och andra vänner, samt min familj, i söndags.

Min hall lämpar sig liksom inte för  typ 15 gäster i, det är knappt så den lämpar sig för bara

mig. På något vis gick det bra ändå, både när folk skulle in och ut.

I går firade jag med de käraste jag har.

Vi beställde hämtmat från Church Street Saloon.

Jag är nu en riktigt gammal tant, om jag ska gå efter antalet år.

Inuti är jag typ runt trettiobräcket och känner mig full av bus och energi och glädje och

 tacksamhet.

I dag jobbar jag igen, och nu är det banne mig dags för lunch.

Ingen tårta i dag.

Nu får det vara nog.

När Själen längtar.

Så hära.

Jag har inte hunnit gå i skogen på flera, flera dar. Det märks.

Min själ vill inte längre. Den vill stanna, när gryningsljuset sakta stiger vid horisonten,  då vill varken kroppen eller själen ta på sig jobbkläderna och spruta i en massa gocka i håret och måla ögonfransarna och knöla in sig i bilen och åka de tolv milen till mitt jobb.

Kroppen och själen  vill sitta kvar i soffan med kaffemuggen, länge, med brasa i kaminen och tända ljus, och sedan ta på skogsluffarkläderna och gå ut och hitta stigen, gå där i skogen och dra in alla dofter, se ut över havet och andas.
Det är mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem, och kommer hem gör jag för sent och för sällan. (Fast jag skulle inte vilja byta förra helgen mot att vara hemma. Mormor ÄLSKAR sina små gull. Varje dag. Hela veckan. INGET går upp mot en liten varm pyjamasunge som slappnar av i mormors famn och somnar tryggt och rofyllt. Ingenting.)

I dag när jag åker hem ska jag  s t a n n a.  

I fyra dar ska jag stanna.

Hemma.

Ja, förutom nån liten tur till stan, men det är ju ingenting jämförelsevis. Dit kör jag på en grisblink.

Jag behöver lugnet och sinnesron i skogen, vid havet. Jag behöver tystnaden. Stillheten.

Det är mycket nu.

Och alltihop har jag skapat själv.

 

 

Budskap.

Ibland stöter jag bara på patrull.

Då backar jag.

När det bara strular, blir fel, när det inte flyter lätt, som en barkbit i vårbäcken, då är det inte meningen.

Det är i alla fall min livsfilosofi, och det har jag levt efter i ganska många år.

Det finns budskap och tecken runt om oss hela tiden, om vi väljer att vara lyhörda, och lyssna, se, känna, ha öppna sinnen helt enkelt.

Nu är det dags att jobba.

Ha en fin dag alla!