När Själen längtar.

Så hära.

Jag har inte hunnit gå i skogen på flera, flera dar. Det märks.

Min själ vill inte längre. Den vill stanna, när gryningsljuset sakta stiger vid horisonten,  då vill varken kroppen eller själen ta på sig jobbkläderna och spruta i en massa gocka i håret och måla ögonfransarna och knöla in sig i bilen och åka de tolv milen till mitt jobb.

Kroppen och själen  vill sitta kvar i soffan med kaffemuggen, länge, med brasa i kaminen och tända ljus, och sedan ta på skogsluffarkläderna och gå ut och hitta stigen, gå där i skogen och dra in alla dofter, se ut över havet och andas.
Det är mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem, och kommer hem gör jag för sent och för sällan. (Fast jag skulle inte vilja byta förra helgen mot att vara hemma. Mormor ÄLSKAR sina små gull. Varje dag. Hela veckan. INGET går upp mot en liten varm pyjamasunge som slappnar av i mormors famn och somnar tryggt och rofyllt. Ingenting.)

I dag när jag åker hem ska jag  s t a n n a.  

I fyra dar ska jag stanna.

Hemma.

Ja, förutom nån liten tur till stan, men det är ju ingenting jämförelsevis. Dit kör jag på en grisblink.

Jag behöver lugnet och sinnesron i skogen, vid havet. Jag behöver tystnaden. Stillheten.

Det är mycket nu.

Och alltihop har jag skapat själv.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *