När rädslan kliver in och tar över.

Ibland hamnar jag i negativitetens och uppgivenhetens högborg, bland människor som genom sina tankar och uttalanden bara sänker sig själva långt ner i kolkällaren, utan att det finns någon anledning. Starka kloka kompetenta människor, människor som jag tycker så mycket om,  som drabbas av rädslan. Rädslan för hur det kanske ska bli.

Sen.

Rädslan gör saker med oss.

Jag tänker, handlar det verkligen om det som är just här och nu, eller finns det en annan botten, en omedveten händelse som just nu vibrerar från djupet av våra själar, och som förstärker det som är här och nu, gör det mörkare, svartare, onödigt mycket svårare än det behöver vara?

Så brukar det vara för mig. Något händer här och nu, som drar i gång Dramaqueen i mig, för att min kropp minns känslan från en annan gång, ett annat år, för kanske femtio år sen eller mer, och så snurrar ångestcentrifugen i gång på 7000 varv, och jag kan inte stoppa den.

Att sitta i det negativa, uppgivna, gör saker med mig.

 Det är vid dom tillfällena jag visualiserar att jag sitter i en stor glasbubbla,  med blommor som doftar vår, och det som sägs i rummet når inte in i mig.

Det som sägs och är stannar utanför min glasbur, och jag kan sitta där inne och ha kvar min positivitet, jag behöver inte bli påverkad, jag kan fortsätta tro att det kommer något bra ur alla förändringar, även de, som jag inte vill ha. Jag kan fortsätta leva i tron, att allt som händer händer av en anledning, jag kan fortsätta be sinnesrobönen, om att acceptera det jag inte kan förändra, ha tilliten kvar.

Jag kan kliva ur mitt Ego och försöka agera vuxen, en liten stund till, och släppa mitt inre sårade barn fri, just då, för en minut, i stället för att agera ut mina tillkortakommanden i stånk och stön över hur hemskt allting kommer att bli, då, nästa år, fast det just nu bara är mitten av november, och ingenting har hänt.

Ingenting har hänt.

Allt är precis som en vanlig dag. Det är endast i våra tankar, tankar som i det här fallet är styrda av rädsla och oro, som filmen spelas upp om hur hemskt allting kommer att bli.

Visst är det onödigt? Visst är det onödigt, att en vacker dag i mitten av november, tillåta sin oro för hur det kommer att bli efter nyår, förstöra ens mående och sänka humöret ner i en bottenlös svart tjärn med iskallt novembervatten, när vi i stället kan välja att vara tacksamma för det som är här och nu, som lunchen, kaffet, att vi har varma kläder, att det finns någon som tycker om oss, och som vi tycker om tillbaka, att vi faktiskt har ett jobb som inbringar lön varje månad, att vi kan se himlens färger på morgonen och att vi överhuvudtaget LEVER?

 

En kommentar till “När rädslan kliver in och tar över.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *