Mig äger ingen.

Var på bio i kväll och såg filmen om den lilla flickan i Västerås, som växte upp med sin alkoholiserade pappa.

En stark film för alla oss som känner igen oss. Och vi är många. Några ännu i försvar och andra i kris och några som bearbetat så gott det går.

Jag hade förmånen att ha med mig tre vänner, som alla är bland dom som vågat se sanningen, och det var skönt.

När filmen var klar och folk lämnade salongen satt vi kvar och grät tillsammans.

Jag grät så strupen värkte.

Jag grät för att jag kände igen mig. Mamma och styvpappa. Fulla som alikor. Dag som natt.

Men jag grät också av tacksamhet för hur det ser ut i dag.

Sjukdomen är ärftlig.

Ingen har valt att bli alkis.

Ingen är ansvarig för sjukdomen, men alla har ett ansvar för sitt tillfrisknande.

Ca 400 000 barn i Sverige har en eller flera vuxna i familjen, som super eller drogar på annat sätt. De barnen blir berövade sin barndom. De barnen vet. Även små barn fattar. Jag tror att det är bra att bekräfta dessa ungar i sin känsla. Inte säga att ”pappa är trött bara”, inte säga att det är saft i glaset när det är grogg.

Det finns hjälp för barn som växer upp i familjer med missbruk. Barn behöver få veta, att det är inte deras fel att pappa/mamma dricker. Dom behöver få veta att dom inte är ensamma. Dom behöver få veta att det inte är deras ansvar att försöka göra någon nykter.

Den här filmen är riktigt bra. Gripande.

Gå och se den. Men ta med en bunt papperservetter. Och någon som fattar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *