Långpromenad.

Jag kom nyss hem från en långpromenad.

Det är inte ofta jag kan skriva eller säga den meningen. Långpromenader är sällsynta i mitt liv. Oftast blir det en walkabout på halvtimme, det är jag nöjd med, bättre det än ingen alls.

Men nu har jag varit på en långpromenad. Väldigt lång.

Nu gick jag ju inte hela tiden, förstås.

Jag satt rätt länge nere vid havet och bara andades. Jag stannade och betraktade hur solljuset föll över den gröna mossan på stenarna efter stigen vid Skäret och fick den att nästan se självlysande ut. Jag böjde mig ner över Blåsippsbladen i sänkan ner från berget, och funderade en stund på hur Blåsippan ska veta om den ska börja växa eller inte, nu, när det är plusgrader men inte ens december är slut. Och så plåtade jag, tills batteriet dog i min iPhone, vilket går jäkligt snabbt ibland.

Det är vackert när solen lyser över havet. Vackert att känna Livet i sig en av de sista dagarna i december.

Det här året har varit helt fantastiskt. 2013 kommer alltid att finnas i mitt hjärta, som ett av de ljusaste och vackraste i mitt liv.

 

Driving home for Christmas

I dag jobbar jag sista dan före jul.

Det blir inte så lång ledighet för mig, i det här yrket är det inte alltid möjligt att vara hemma sjutton dar.

Men det blir ganska många!

Julen betyder mycket för mig.

Jag älskar juletiden, från advent och ända bort till trettondagshelgen.

Måna tycker att julen är det värsta som finns. Kanske har dom, precis som jag, minnen av fulla vuxna, minnen av jular där brännvinet har varit det viktigaste.

Jag kom ju till en annan familj när jag var sex år. Där var det ingen som var full på julen. Det var mycket annat tok, men nyktra var dom.

I dag är adventstiden bland det finaste som finns, med förberedelsen inför julen, adventsstjärnor och ljusstakar, julsånger och allt annat som hör till. Lugn och ro.

I dag när jag slutar jobbet och sätter mig vid ratten kommer jag att välkomna julen.

Det är en del kvar att göra, men jag ska förvalta mina lediga dagar på bästa sätt, göra det jag ska med glädje och utan stress.

Allt måste inte vara perfekt. Jag har inte tvättat fönstren, till exempel, innan jag satte upp julstjärnan.

Den lyser ändå.

Det som är värre är, att julkorten, som i år var klara den 15:e, fortfarande ligger i handväskan!

Jag ska dunka ner dom i postlådan utanför ICA Falan nu på lunchen.

Ha en fin dag alla!

Tomtelatte!

Någon skrev på Facebook om Tomtelatte!

Jag ser den framför mig, känner smaken (fast jag aldrig har smakat en och inte vet ett dugg vad den innehåller.)

Men jag VET HUR JAG VILL att den ska smaka.

Gud så sugen jag blev på en Tomtelatte.

Jag vill sitta på ett fik med röda lyktor på borden och dricka Tomtelatte med någon trevlig, och så ska det snöa stora, vimsiga flingor utanför fönstret, och alla julklappar ska vara färdigköpta, och jag har tomterött nagellack med guldglitter på tånaglarna och ur högtalarna ljuder Bing Crosby med ”White Christmas” och alla är alldeles lyckliga och julefriden bara lägger sig som ett vitt täcke över hela världen.

Så.

Roadtrip till Horndal

 

I går åkte jag och en väninna till den lilla gårdsbutiken ”Min lilla mormor och jag” i Horndal.

Jag skulle hämta upp henne i min bil, och hon kom ut med en bricka med Lussekatter, pepparkakshjärtan och en varsin liten söt kaffetermos. Dessutom hade hon klistrat upp veckans Melodikryss på en pappskiva, så vi skulle kunna lösa det på vägen.

Hon är en ängel. Så omtänksam. Så generös.

Jag, som är en krockad själ, har svårt att ta emot. Men jag tränar. Och med henne får jag verkligen möjligheter till det.

Vi köpte väl halva affären och sen åt vi på ett hak inne i Horndal. Det var en alldeles underbart fin decemberdag och snön föll så där som på julkorten, ni vet, med stora vimsiga flingor.

I dag regnar det hemma men det är helt OK. Jag eldar, slår in julklappar, gör lite julgodis och kollar på film. Samtidigt.

Jag njuter av att få vara  HEMMA.

 

Det är nu det går så fort.

Andra advent har redan passerat och tjoff så är det julafton, innan man hinner blinka.
Då ska köttbullarna vara klara, och sillen inlagd, Rocky Road ska ligga i burkar med julmotiv på, och helst kodlås, och Aladdinaskar och laxar och risgrynsgröt och julsånger och gran med belysning och hundrafjorton kulor i, ja, det är mycket nu!
Julklapparna då! Ojj vilken tur att det finns möjlighet att skicka efter, om det skulle vara någon som har 12,5 mil till jobbet och sällan hinner hem innan affärerna stänger!
Jag hade planerat att be om semester nästa onsdag. I ett samtal i dag hörde jag mig själv föreslå en tid JUST den onsdagen.
Dumt.
Mycket dumt.

Jag vill hinna med att känna adventstidens milda lugn.

I går hade jag inget annat än en lunch hos en väninna, och en uppvaktning av en 18-åring på schemat.

Då gick bilen sönder.

Mitt på vägen blev jag stående.

Det slutade med bärgningsbil och att jag kom till lunchen kl 15 i stället för kl 13.

Mina fina vänner hade väntat på mig! Hungriga satt dom där, stackars folk.

I dag har jag en hyrbil som jag blev skitkär i!

Vit. Volvo. Vintervärdig.

Jag vill haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Snälla Tomten?

Fröken Skitskraj och dejtandet.

Signaturen ”Fröken Skitskraj – Ärrad och Bränd” har varit på restaurang med en man.

Det är tredje dejten med samma man på typ två veckor, efter snart fyra år som singel.

Fyra jäkligt bra år. På riktigt.

”Fröken Skitskraj” har varit stel som en pinne med axlarna uppdragna under öronen vid alla tre dejterna. Konverserat med artig röst, tills hon för en stund har glömt att hålla skölden uppe, och babblat från hjärtat, fritt och utan kontroll.

Hon har vacklat mellan tanken ”Kanske” och tanken ”Nej, jag skiter i det här”. Varje tanke däremellan har varit inriktad på olika flyktvägar, som att ”jag säger att jag måste gå nu”, eller ”nu säger jag att vi inte ska ses mer, för att jag faktiskt ska flytta till ett annat land efter jul”.

Av någon anledning sitter hon kvar.

Hon sitter kvar, granskar, disekerar, observerar och väger varje ord han säger.

Dagen efter är hon helt slut för hon har spänt sig så under hela middagen.

För mer än middag har det inte blivit. Jo, en kram och snabb puss när de skilts åt utanför de olika  restaurangerna. Fort iväg. In i bilen och lås.

Se´n har det blivit krig i hjärnan.

 – Nä,  jag träffar honom ingen mer gång!

 – Jo, men kanske? Han är ju trevlig!

 – Det var den förra också i början, och sen grät du varenda helg.

 – Ja men så kan det ju bara inte bli igen fattar du väl!

 – Sais who?!

Rädslan är stor.

”Fröken Skitskraj” lever ett lugnt och bra liv. Hon har sina nära och kära, bor där hon älskar att bo, hon har jordens bästa jobb, hon har fina vänner och hon har sig själv. Och hon trivs med att vara med sig själv. Mysiga fredagkvällar har hon, med elden i kaminen och tända ljus, och olika ostar och frukt och kex och LOKA Citron.

Hon gör precis som hon vill och åker på kryssning med brudarna två gånger om året, sticker till Stockholm när det känns lockande, dammsuger vilken tid som helst på dygnet eller laddar en tvättmaskin klockan tolv på natten, hon går ut och roar sig eller går på bio när det passar, går i skogen precis hur länge hon vill, sitter uppe till klockan två när hon känner för det, kokar knäck mitt i natten och spelar ”Bad case of loving you” på högsta volym efter elva, och ingen klagar.

INGEN KLAGAR.

Fattar ni.

För den som har blivit klagad på från det hon var 6 tills hon äntligen fyllde 20 och kunde flytta hemifrån, för att sedan bli klagad på igen vid 54, är det en himmelsk gåva att vara fri! Fri från kontroll, fri från frihetsberövande, fri från kritik och klander. Fri att leva mitt liv. Fri att vara jag.

Jag är så jävla rädd att bli störd i det jag har.

Usch.

Och bortom rädslorna finns det något mer.

Eller så inbillar hon sig bara, fröken Skitskraj.

Ja så är det nog.