Får hon stryk när hon kommer hem?

Hjärtat längtar.

Längtan är vackert men ibland gör den ont lite.

Min längtan här och nu är efter W och A.

Och efter E och K med för den delen. Och B och C.

Många bokstäver blir det.

Dessutom längtar jag HEM. Fast jag bor på hotell och har det väldigt bra.

Men det finns ingen kamin här. Och sängen står på golvet, inte 5 m upp på ett loft.

Jag hör inget hav som brusar.

I dag har jag schabblat till det kan man säga.

Men jag har gjort vad jag kan för att ställa tillrätta.

”Vi erkände genast” osv

Det är mörkt inuti fortfarande.

I’m an a****le sometimes.

Skulle nog ha snackat med den där prällen i Domkyrkan ändå. Fast jag har gått ur svenska kyrkan.

Förresten kan jag snacka direkt med min HP.

Det är bra.

Dagen var tung, vi lyssnade på olika föreläsningar om mäns våld mot kvinnor. Det är så jävla vanligt. Och grymt och smärtsamt och helst vill jag inte veta fast jag redan vet.

Och jag blir rasande arg inuti och när vi går ut och käkar efteråt på en italiensk restaurang och det kommer en familj med två små barn och sätter sig vid bordet bakom oss tänker jag ”Undrar om han slår henne när dom kommer hem”.

Och jag vill inte tänka så men ibland tappar jag all tillit till män, och dom som är värst är ofta dom som HÅLLER MED att det är för jävligt med kvinnomisshandel och dom där karlarna skulle ha sig en dagsedel själv, och dom stöttar slagna tjejer och går se’n hem och slår sin kvinna.

OK jag vänder på det negativa och skriver en tacksamhetslista i stället:

Tacksam för …

att jag får bo på hotell

att jag får sovmorgon ända till 07.30 i morgon

att jag ska ha en makeup-konsultation med några i veckan (tips på ögonskuggor, maskarademonstration, färger på foundation etc)

att jag och du och vi alla kan bli bättre människor

att jag har gått rätt mycket i dag

att jag har världens finaste familj

Ordning p

Först var klockan elva, nästa stund ett och nu är den plötsligt halv tre!

Lördagar är dyrbara för mig. Jag vill ta vara på dom. Inte låta timmarna bara försvinna.

I dag efter Melodikrysset fick jag för mig att sortera mina femhundranittiotvå par örhängen i en fin trälåda som har glaslock och som det står målat SMYCKEN på. Nu blev det inte riktigt så. Alla fick liksom inte plats.

Det finns skålar med texten CHIPS och GODIS och POTATIS på. Trosor med MÅNDAG TISDAG osv.

Jag är ju inte så’n. Här har aldrig ordning härskat och kommer inte att göra. Tråkigt och befriande på samma gång. Jag lider inte av pedanteri precis.

Men åter till smyckelådan. Jag började med örhängena som ligger på den lilla hörnhyllan. Försökte para ihop dom så gott det gick, och så la jag dom i olika små fack i den nya lådan som det står SMYCKEN på. Sedan gick jag in i badrummet och hämtade örhängen från olika påsar och askar, och tömde en hel burk med små tuttenuttiga örhängen från KICKS och H&M och alla möjliga ställen. Alla mer eller mindre likadana. Ni vet, dom som har en diamant. Fyrkantig eller rund.

Efter badrummet drog jag ut översta lådan i den röda byrån.

Där låg det askar, nätpåsar, etuier, läderpåsar och en hel portmonnä med örhängen. Långa dinglande, små rostiga, glittrande och i alla färger och former. Fattar ni, jag är 60 och har haft hål i öronen se’n jag var 20.

Många örhängen blir det.

Jag har svårt att kasta grejer. Men tre par åkte i återvinningspåsen för metall.

Oj så mycket plats det blev över i lådan! Not.

I lådan låg det mycket smått och gott. Anteckningsböcker med skrivaridéer som hittills inte har blivit skrivna, gamla visitkort med inaktuella uppgifter, tomma plånböcker, vykort och nycklar till förbannelse. Morsans nyckelknippor, femton, tjugo nycklar på varje som ingen människa vet vart dom går till. Men jag har sparat dom. UTIFALL. Utifall någon en dag hittar en resväska på vinden som är låst och eventuellt fylld med tusenlappar. Och ingen får upp den, men så passar en av nycklarna på morsans gamla knippa. Typ.

Det var EN låda i en byrå. Om jag skulle sätta mig och städa i alla lådor i detta hus skulle jag behöva väldigt lång tid. Lådor med olika onödor som jag har sparat.

Pennor till exempel, jag skulle vilja roa mig med att räkna hur många pennor det finns i mina lådor och väskor. Ändå har jag ingen tillhands när jag verkligen behöver en.

Så det gick många timmar för mig, till att ordna i den lilla lådan som det står SMYCKEN på.

Det känns lite roligt ändå. Nu har jag i alla fall ordning på mina smycken.

Alltid något.

Väntar på snön.

Jag sitter på jobbet och har avslutat mina samtal för i dag.

I dag har SMHI utlovat snö.

Först tänkte jag, att har den inte kommit än, så behöver den inte komma nu heller.

Så det så.

Men jag vill.

Jag vill fånga flingor med munnen och jag vill se harspår i snön.

Jag vill att det inte ska vara som att köra rätt in i ett sotararsel när jag kör över ån ut mot

Bönakrysset på 585:an, för där är det svart. Riktigt kolsvart.

Jag vill att snön ska lysa upp runt mitt hus, och så ska jag tända mina fina lyktor ute på

altanen och det ska snöa stora vimsiga flingor.

Mest av allt vill jag att det fryser på, så jag får ta mig över till vårt kära lilla hus på ön.

Här och nu är det en känsla av förnöjsamhet i mig.

Jag har gjort ett bra arbeta i dag. Igen.

Fröken Präktig och Fröken Duktig.

Det är jag det.

Inte äter jag godis längre heller.

Det är helt otroligt.

Men ibland drömmer fröknarna Präktig och Duktig om att ge fan i alltihopa och bara vara hemma och kolla på romantiska långfilmer med Meg Ryan halva nätterna, äta chokladplättar och lakritskritor och sulla runt i pyjamas tre dygn i rad.

Bröderna Cartwright och jag.

En av de vackraste böcker jag har, är skriven av Bodil Malmsten. Den heter ”Kom och hälsa på mig om tusen år”.

Den är vacker utanpå och lite inuti. Mest utanpå.

Jag blir inspirerad av henne, läser hennes Blogg ibland, och fascineras av hennes sätt att skriva.

Hon liksom bara droppar mig mitt i en scen. Inte ”Det var en grå måndag i april”,  utan rätt in i en känsla.

Jag ogillar prologer, och ”förord” som det stod i böckerna som farsan ville att jag skulle läsa. Jag hade inte tålamod att läsa förorden, och ”om författaren” och sån’t.

Jag ville ha action. Från första meningen i kapitel 1.

Som barn ville jag ha en grammofonskiva, så mamma och jag gick till en musikaffär nära hennes jobb på Televerket på Nygatan och jag hade ingen aning om vad artisterna hette, som lät så där som jag gillade, än mindre låtarnas namn, men mamma försökte väl förklara för expediten vad hon trodde jag var ute efter. Jag tror inte hon förstod riktigt, hemma hos oss var det mest Tjajkovskij och Gustaf Torrestad och möjligen Nat King Cole och Zetterlundskan.

– Det ska vara något som går fort, sa jag, och så gick vi hem med signaturmelodin till Bröderna Cartwright i påsen.

Det var ju inte så att jag var superlycklig.

Det var fel. Inte ens nästan rätt. Där stod jag i affären, jag minns hur det luktade där inne, vinylskivor och instrument, och visste inuti vad jag ville ha, och jag hade säkert fått det om jag bara hade kunnat tala om.

Jag  hade velat ha ”In my imagination” med Paul Anka. Den spelades hemma hos Berit, som hade två äldre bröder, och där var det inga pianokonserter på hög volym som man måste lyssna sig igenom. Tyst. Stillasittande i en fåtölj. Timme ut och timme in.

Senare introducerades jag i Rolling Stones rebelliska vrål, och det var tack vare Björn på ön.

Jag var 11 och ”If you need me” tog sig rätt in i min vilsna själ.

Jag hade hittat hem.

 

 

Stjärnklara nätter

I natt när jag la mig där uppe på loftet var himlen full av gnistrande stjärnor.

Jag blir lite lycklig av att ligga där uppe och titta ut i natten. Tankarna på rymden, som aldrig tar slut, och att det finns andra galaxer får bekymret med muslortar på badrumsgolvet att te se ganska obetydligt ändå.

Stjärnhimlen är magiskt vacker. Jag får känna mig liten, som en liten prick i Universum, eller en droppe i havet.

Mina julsaker är som vanligt svåra att stoppa tillbaka i julkartongen. Jag får ta det väldigt varsamt. En tomte här, en ljuslykta där. Den här morgonen, trettondagsafton 2014, har jag tagit mig ur bingen i ganska ”normal” tid, alltså före halv nio, fast jag har vänt på dygnet under en längre tid. I fönstret står porslinsstaken med tända ljus, och massor av lyktor brinner i vardagsrummet där jag sitter i min magnetsoffa.

Jag gillar tystnaden och stillheten på morgnarna, jag älskar att sitta i ljusens sken utan det hårde lampljuset. Lite kaffe, en text ur någon av mina dag-för-dagböcker, en stund av tacksamhet för natten, för stjärnorna på himlen, för kaffet som snart är klart där ute i köket.

Att börja dagen med tankar på tacksamhet gör skillnad.

Jag skulle kunna göra en tacksamhetslista på minst femtio punkter. Här och nu, rakt upp och ner.

Ju mer jag fokuserar på det som är bra och fint i mitt liv, desto bättre blir mitt mående.

I dag är det trettondagsafton. Jag ska städa lite, eftersom jag får besök på eftermiddan, och så ska jag gå på walkabout!

Men först kaffe.

 

 

Mitt ansvar och ditt.

Märker hur människor tar ansvar för det som inte är deras sak att ta ansvar för.

Det är till och med skadligt ibland, att ta ansvar för andras ”issues”. Dels för en själv, men kanske ännu mer för den andre.

Typexemplet är ju möjliggörandet som uppkommer för en alkoholist att fortsätta dricka, när den anhörige ”duttar”, sopar upp, skyddar, räddar, fixar och håller på. Alkoholisten behöver negativa konsekvenser. Han/hon behöver ta ANSVAR.

Men det finns så många andra tillfällen när vi ”hjälper” andra, utan att ens ha blivit ombedda.

Kanske är det våra egna behov av att vara behövda, som gör det. Kanske är det kontrollbehov, kanske är det ett sätt att ”slippa” sina egna demoner.

Kom så ska jag hjälpa dig, sa apan, och lyfte upp fisken i trädet”.

Ibland behöver vi släppa det som inte är vårt, och låta saker och ting hamna där dom ska.

För övrigt är det första arbetsdagen på det nya året för min del.

Jag älskar mitt jobb.

Även fast det var trögt, och mörkare än mörkast när jag klev upp i morse.

Ha en fin dag, alla!