Bröderna Cartwright och jag.

En av de vackraste böcker jag har, är skriven av Bodil Malmsten. Den heter ”Kom och hälsa på mig om tusen år”.

Den är vacker utanpå och lite inuti. Mest utanpå.

Jag blir inspirerad av henne, läser hennes Blogg ibland, och fascineras av hennes sätt att skriva.

Hon liksom bara droppar mig mitt i en scen. Inte ”Det var en grå måndag i april”,  utan rätt in i en känsla.

Jag ogillar prologer, och ”förord” som det stod i böckerna som farsan ville att jag skulle läsa. Jag hade inte tålamod att läsa förorden, och ”om författaren” och sån’t.

Jag ville ha action. Från första meningen i kapitel 1.

Som barn ville jag ha en grammofonskiva, så mamma och jag gick till en musikaffär nära hennes jobb på Televerket på Nygatan och jag hade ingen aning om vad artisterna hette, som lät så där som jag gillade, än mindre låtarnas namn, men mamma försökte väl förklara för expediten vad hon trodde jag var ute efter. Jag tror inte hon förstod riktigt, hemma hos oss var det mest Tjajkovskij och Gustaf Torrestad och möjligen Nat King Cole och Zetterlundskan.

– Det ska vara något som går fort, sa jag, och så gick vi hem med signaturmelodin till Bröderna Cartwright i påsen.

Det var ju inte så att jag var superlycklig.

Det var fel. Inte ens nästan rätt. Där stod jag i affären, jag minns hur det luktade där inne, vinylskivor och instrument, och visste inuti vad jag ville ha, och jag hade säkert fått det om jag bara hade kunnat tala om.

Jag  hade velat ha ”In my imagination” med Paul Anka. Den spelades hemma hos Berit, som hade två äldre bröder, och där var det inga pianokonserter på hög volym som man måste lyssna sig igenom. Tyst. Stillasittande i en fåtölj. Timme ut och timme in.

Senare introducerades jag i Rolling Stones rebelliska vrål, och det var tack vare Björn på ön.

Jag var 11 och ”If you need me” tog sig rätt in i min vilsna själ.

Jag hade hittat hem.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *