Utanför fönstret faller en och annan sporadisk snöflinga. Eller snöflak kanske passar bättre.

I går sken solen och stigen var fri från snö när jag gick på min walkabout. Havet var öppet och lyste i azurblått mot de vita isformationerna som byggts upp precis där hav möter land.

Det var den dagen i går, den elfte februari, den dagen då min pappa dog för sextio år sedan.

Den dagen var  jag exakt tre månader.

Den dagen fick min mamma beskedet från Södersjukhuset i Stockholm, att hennes man hade ramlat ur sängen på natten någon dag efter att han opererats.

Den dagen tog livet en ny vändning för den lilla ungen som var jag, och för min mamma.

Hennes alkoholism tog hennes liv ca 6 år senare.

I går tände jag ett ljus för min pappa.

Jag pratar med honom ibland. Och jag får svar.

Han är med mig.

Jag gick där i skogen och upptäckte att på isen i viken satt en räv och såg på mig. Länge.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *