Det man inte pratar om finns inte. Eller ?

.
Jag gillar människor som vågar vara sårbara. Som inte behöver gömma sig bakom ”man”, utan törs säga jag.
Dom, som står för att allt inte är så jäkla lätt jämt i livet. Dom, som berättar om smärtan i att bryta upp i en relation, eller om sömnlösa nätter när demonerna låter sina svarta skuggor dansa i taket och ångesten sliter en i stycken.

Människor som släpper in. Som öppnar sina hjärtan. Som bjuder in mig i sina mörkaste rum. Och litar på att jag ska tycka om dom ändå. Fast dom bär på tvivel och skam och skuld och livslögner som håller på att spricka.

Dom, som inte behöver ha murar runt sig.

Där jag har mina bästa vänner finns inga murar eller masker.

Dom jag umgås mest och helst med är de som släpper på sina rustningar.
Som säger det dom menar och menar det dom säger.
Som vågar blotta sig och berätta om sina rädslor och sina tillkortakommanden och sina smärtor men också om sina förhoppningar och sin tillit. Tilliten till att allt kan förändras, bli bättre, till att drömmar och visioner kan bli sanna. Tillit till att modet kan bli större än rädslan och till att allt är som det ska, även om det inte innebär att man seglar på en räkmacka. Tilliten till att ljuset ska segra fast det just nu är svart. Tilliten till att det finns en mening med allt som sker, och att det är mörkast närmast gryningen.

När jag vågar möta en annan människa i smärta, utan att jag tror att det är min uppgift att fixa hennes känslor och komma med ”lösningar”, och jag själv vågar lämna ut min oro, min rädsla, min smärta, då händer det saker.
Jag har vänner som vågar säga som det är. Som har förstått, att det inte blir värre för att man pratar om det som skrämmer och hotar, utan tvärtom, när jag vågar berätta för någon annan lättar det i mig. Jag har delat min smärta med någon. Jag bär den inte längre ensam.

Jag har också vänner, som tror, att det man inte pratar om, det finns inte.
Jag förstår att det kan vara så för många.
Jag kan välja vilka jag vill ha närmast.

Jag växer av att umgås med människor som har kontakt med sig själva, med sitt inre, både det ljusa glada och det mörka, som skrämmer. 
Det är dom människorna, som ger mig tillåtelse att få vara den jag är.

För att kunna ta itu med sanningen behöver vi först erkänna den. 

Nystädad bil!

Inga pengar från Försäkringskassan i dag heller, och inga på väg.

Jag gör det jag tror är rätt, åker tåg med SJ i stället för att ta ett billigare alternativ, jag köper kaffe för 29kr på Centralen och fyller hyrbilen med soppa innan jag lämnar tillbaka den, och låter varenda möjliga centiliter sörplas in i tanken.

Därefter hämtar jag min egen, som har varit på verkstad efter att en utmattad kvinna som var jag körde på en sten. En väldigt mycket för stor sten.

Det händer lätt i utmattning, har ni tänkt på det? Man kör in i en stolpe, eller på en sten, eller i värsta fall in i en annan bil, eller en vägg.

I fjorton dagar  har bilen varit på verkstad, och när jag hämtar den är den TVÄTTAD och STÄDAD inuti och utanpå!

Jag höll på börja gråta för att jag blev så glad!

Det har varit gräsligt med äckelpäckel i den. Ni vet den lilla ”skålen” som blir där växelspaken sitter, där hade jag spillt ut en smaksatt latte från Wayne’s i Falun, en riktigt sötklibbig sak, och bredvid i det lilla facket där man ska ha läppstift och sån’t hade mössen kalasat på papperet från ett Juicy Fruitpaket och det såg ut som en minidokumentförstörare hade tömts där, och det var bara så vämjeligt att veta att där har han suttit, det lilla svinet, och äcklat sig, och den hade också dragit i sig druvsockertabletter, som jag fick som reklam för något någon gång, ja det var VIDRIGT! Riktigt jävla vidrigt, och jag drog mig för att ta tag i det där, jag tänkte att den där musen har säkert gjort både nr 1 och nr 2 och kanske kräkts också, jag menar juicyfruitpapper och druvsockertabletter ihop?

Och nu.

Nu står den på gården, min fina bil, skinande blank, med ny tröskellåda (fast det är inte så intressant egentligen), och inte ett spår av musjäkelns framfart inuti!

Ren, fräsch, snygg.

Som ny, faktiskt.

Tack Eriksson Bil!

För att fortsätta spåret jag började på, jo, jag tror att det finns en lag som säger att om jag agerar som om jag hade massor av cash så kommer det in pengar. Om jag beter mig som om jag inte trodde jag skulle få  in några pengar på evigheter så kommer jag troligen inte att få det heller.

Law of Attraction, det blir som vi tänker!

Fast jag vågar inte alltid.

Ibland fegar jag ur. Tyvärr.

Koltrasten höll en kolossalt vacker konsert när jag körde upp på gården. Jag fyllde genast på hans tallrik med rapsolja och havregryn. Då kände jag mig också gråtfärdig av tacksamhet.

Jag är lite blödig av mig. Lättrörd. Mer nu än annars.

Jag är glad att vara hemma igen fast jag har haft underbara dagar i en annan stad med en liten människa och hans familj.

Nu är det helg. Solen går ner, i morgon ska en ny dag gry, och livet är fullt av möjligheter, bara vi vågar tro.

Med ansiktet mot vinden.

Det snöar horisontellt och vinden piskar mitt ansikte när jag står på piren, och havet är öppet och jag bara älskar att stå där.

Jag fick lura mig själv att gå ut.
Det är mysigast inne när snön yr utanför stugan och veden knastrar i kaminen.
Så jag tänkte först, att jag bara skulle gå ut och skotta lite.

Medan jag gjorde det sa jag till mig själv, att det är lika bra att gå till brevlådan, som ligger en bit bort.

Och plötsligt stod jag där, på piren.

Det har kommit ganska mycket snö i dag, och jag är glad att mina gäster åkte i går. Snön kan ställa till det som vi vet, både på vägar och på räls.

Medan jag stod där på piren med snön och vinden mot ansiktet kom jag plötsligt på, att jag har äpplen hemma, och jag har vaniljsås. Det blev ett sån’t Happy Moment som jag brukar kalla det. Ni vet, när det bara kvillrar till i bröstet.

Jag har varit sjukt godissugen på eftermiddagen, men tagit beslut att INTE åka någonstans i dag med bilen, inte en meter, vilket resulterade i att jag började leta febrilt i skåp och i lådor efter en enda kvarglömd liten Riesenkola eller kanske en halvt uppäten Pollypåse, men det fanns överhuvudtaget  inte något sött.
(Och det har hittills aldrig hänt att jag har glömt en halv Pollypåse. Inte någon gång. Hur kunde jag inbilla mig det?)

Så jag gav upp, tills snilleblixten kom där på piren i snöstormen.

Det blir gott med äppelpaj i kväll.

Ute fortsätter det att snöa och blåsa.

Ja, det är våren.

Det känns lite skumt, tycker jag.

Ingen vinter, och nu vår. Redan!

Jag hinner inte med. Jag försöker ta in, försöker få in i både tanke och känsla att det är på riktigt.

Det är på riktigt som fåglarna sjunger, det är på riktigt som måsarna flyger över ön, det är på riktigt som jag satt i solen nere vid vattnet i går och åt apelsin, det är på riktigt som krokusen sticker upp sina gröna blad, och det är på riktigt att det inte finns en isbit i viken.

Och det är förhoppningsvis på riktigt att jag kan ta bort råttfällan på golvet i baksätet, för nu ska dom små liven väl vara ute?!

Min dotter såg med stora ögon på råttfällan när jag körde henne för ett tag se´n.

 – Har du en råttfälla i bilen?!

 – Ja? Har inte alla det?

Nej, alla har inte det.

Bara dom som bor i skogen och har en Citroen som tydligen är lätt att ta sig in i.

För en liten mus i alla fall.

Den där lilla har tjuvåkt till Falun tur och retur, och troligen inte bara en vända.

Jag är ju tacksam att det inte kutat nåt över mina ben på E16 i 110km/h.

Då har det kunnat gått åt skogen.

Åt skogen har det gått med mina olika dieter. Jag äter allt nu. Grädde och choklad och fröknäcke och semlor och sallad och smalsoppa och feta ostar och morötter och apelsiner och ostbollar och lättyoghurt och kladdkaka och glass och saltlakrits och sockerfria karameller. (Köpte fel.)

Frågor på det?

 

 

Om att sätta STOPP. Igen.

Efter några dagar med en märklig och besvärande smärta sökte jag i dag hjälp på akuten. En ordentlig undersökning gjordes. EKG och massa olika prover, neurologisk undersökning och blodtrycksmätning och Gud vet allt.
Alla värden var toppenbra! 
Finns inga fel på mig.
Det är stressymptom. 
Vi som jobbar och sliter och vill göra vårt allra bästa behöver nog dra lite i handbromsen innan det är för sent. På riktigt. Vi måste inte vara så jävla duktiga, prestera och stå ut och köra på tills kroppen säger STOPP. 
Är det värt det? För vad? Vad är det som driver oss? Rädslan att bli av med jobbet (YES! Jag är vikarie, vill vara kvar, få fast tjänst.)
Är det rädslan att inte duga, inte vara good enough? Rädslan att känna misslyckande? 
Eller kanske vill vi bara göra allt vi kan i ett drömyrke som intresserar och engagerar oss, i ett yrke där vi är seriösa och vill göra vårt allra yttersta för de vi möter, våra klienter, patienter, brukare, you name it.
Kanske vill vi för mycket med de resurser som finns, eller borde finnas utifrån de krav som hela tiden ställs från politiker, socialnämnden, högre chefer, Reinfeldt och Gud?
Jag har i alla fall fått mig en riktig tankeställare, först för ett par veckor sen, och nu i dag igen.
Jag har världens bästa jobb, jag verkligen älskar att göra det jag gör, men inget jobb i världen är värt att riskera hälsan för.
Jag vill leva länge än, och vara frisk! Jag vill kunna njuta av sommar och hav, skog och mark, min älskade båt och salta bad! Jag vill bada naken i månskenet och paddla ut i kanadensaren och dansa häcken av mig på midsommarnatten i grannens kök. Jag vill ta båten ut till öarna med mina kära vänner och se solen gå upp en tidig morgon i juli, och åka på Seacruise med mina finaste från skoltiden och dansa hela natten lång, och gå på walkabout över stock och sten i skogen där jag bor, och ligga på bryggan en stjärnklar natt i augusti, men mest av allt vill jag kunna busa med dom två små goungar som är det käraste jag har!
Så tack Livet för ännu en läxa.


Fröken Duktig kör på tills det brister.
Nu är det dags att ta hand om mig.
Vila.
Andas.
Bara vara. Utan att känna dåligt samvete.