Det man inte pratar om finns inte. Eller ?

.
Jag gillar människor som vågar vara sårbara. Som inte behöver gömma sig bakom ”man”, utan törs säga jag.
De, som står för att allt inte är så jäkla lätt jämt i livet. De, som berättar om smärtan i att bryta upp i en relation, eller om sömnlösa nätter när demonerna låter sina svarta skuggor dansa i taket och ångesten sliter en i stycken. 
Människor som släpper in. Som öppnar sina hjärtan. Som bjuder in mig i sina mörkaste rum. Och litar på att jag ska tycka om dem ändå. Fast de bär på tvivel och skam och skuld och livslögner som håller på att spricka.
De, som inte behöver ha murar runt sig.
De jag umgås mest och helst med är de som släpper på sina rustningar.
Som säger det som de menar och menar det som de säger.
Som vågar blotta sig och berätta om sina rädslor och sina tillkortakommanden och sina smärtor men också om sina förhoppningar och sin tillit. Tilliten till att allt kan förändras, bli bättre, till att drömmar och visioner kan bli sanna. Tillit till att modet kan bli större än rädslan och till att allt är som det ska, även om det inte innebär att man seglar på en räkmacka. Tilliten till att ljuset ska segra fast det just nu är svart. Tilliten till att det finns en mening med allt som sker, och att det är mörkast närmast gryningen.
När jag vågar möta en annan människa i smärta, utan att jag tror att det är min uppgift att fixa hennes känslor och komma med ”lösningar”, och jag själv vågar lämna ut min rädsla, min smärta, då händer det saker.
Jag har vänner som vågar säga som det är. Som har förstått, att det inte blir värre för att man pratar om det som skrämmer och hotar, utan tvärtom, när jag vågar berätta för någon annan lättar det i mig. Jag har delat min smärta med någon. Jag bär den inte längre ensam.
Jag har också vänner, som tror, att det man inte pratar om, det finns inte.
Jag förstår att det kan vara så. Jag har varit där. Tyngd av sorgen men inte släppt fram. Flamsat bort. Varit en clown.
Jag växer av att umgås med människor som har kontakt med sig själva, med sitt inre, både det ljusa glada och det mörka, som skrämmer. 

Det är de människorna, som ger mig tillåtelse att få vara den jag är.

 

För att kunna ta itu med sanningen behöver vi först erkänna den. 
 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *