Sanningen ska göra oss fria.

Jag har en övergiven unge inuti.

Hon, som är 6 och föräldralös.

Hon, som tror att hon inte får braka ihop, vara förtvivlad, jätteledsen, skräckslagen. Hon, som har lärt sig att ta på en mask, vara stark, duktig och glad. Framför allt glad. För att det inte finns någon vuxen, som orkar. Ingen vuxen, som klarar ens en enda nykter dag längre. Ingen vuxen, som har förmåga att ta emot hennes rädsla och tårar, eller hennes behov av att få vara liten. Liten i en värld där litenhet inte finns på kartan, liten bland tomma brännvinsflaskor och snapsglas och sena nätter när andra barn ligger och sover tryggt i sina sängar för länge sedan, och Bill-fimpar i överfulla askfat.

Och så fiolen. Cittran och fiolen. Det var i början av kvällen. Senare, efter för många groggar var det blod och knytnävar och glasskärvor på golvet.

Det var då hon kröp in i en garderob i hallen och stängde dörren inifrån genom att hålla in den blanka delen i låset och dra samtidigt.

Jag har blivit rätt bra på att ta hand om den där ungen i dag. Fattat att ingen annan än jag kan göra det. Ingen drömprins, som jag trodde förut. ”Bara det kommer någon som älskar mig går det onda över” … Många tror på den lösningen. Tyvärr, det håller inte.

Klyschan ”att lära sig älska sig själv” är inte bara en klyscha. Men flyr vi in i relation efter relation utan att någonsin våga möta det som ligger som en varböld inuti blir det inget bra.

I morse var Sanna Lundell på Nyhetsmorgon och pratade om alkoholism och medberoende.

På ett rakt och konkret sätt pratade hon. Inga omskrivningar. Inga försköningar.

Det behövs lyftas på hymlandes lock i det här landet, när det gäller alkoholism.

Prata ut. Lyft upp. Sluta tissla och tassla. Ta bort skammen.

Det var inte mitt fel att jag växte upp i ett alkoholisthem och det var inte ditt fel att du gjorde det.

Det var inte ens de vuxnas fel. Dom, som söp.

Jag tänker fortsätta prata och skriva om min upplevelse av att växa upp i ett alkoholisthem, och vad det gjorde med mig.

Det hjälper andra i samma situation.

Jag var i en grupp för ungdomar för ett tag sedan, och pratade om min uppväxt.

En tjej började gråta.

Hon trodde att hon var ensam om, att ha föräldrar som slogs i fyllan.

För henne var det en enorm lättnad att veta, att hon inte var ensam. Hon fick en möjlighet att våga börja berätta. Att upptäcka att det fanns någon, som kände igen och kunde stå kvar och ta emot. Lyssna. Utan att oja sig och tycka synd om.

Tycka synd om hjälper ingen.

Att känna med är fint. Det är skillnad.

Sanna Lundell gör tydligen ett program eller kanske det är en serie, som ska sändas senare, om medberoende.

Det ser jag fram emot att få se.

 

 

Att känna rädsla men våga ändå.

Rädslor styr ibland de beslut som ska tas. Så har det varit för mig. Jag har inte vågat kliva in i drömmen, visionen, fast den ibland har legat uppdukad på en silverbricka framför mig.

Med tiden har jag ändrat på det. Erfarenheten har visat, att de gånger jag ändå har vågat, så har ingenting farligt hänt.

Verkligen ingenting alls.

Typ när jag har flyttat, fått en högre hyra. Rädslans hand runt min hals, dunk i bröstet och sömnlösa nätter.

Sedan, efter ett par dagar har jag lugnat mig. tänkt att det är klart att det går bra!

Och det har det ju gjort. Gått bra. Hittills har inte Kron-Kalle behövt jaga mig.  Jag har betalat mina räkningar i tid (någon gång har jag fått påminnelse i ärlighetens namn men det har inte blivit några konsekvenser annat än en förseningsavgift.)

Just nu sitter jag och äter Ceasarsallad med räkor på ett café. Because I´m worth it. Fast jag är mellan två jobb.

Jag går på ”the Secret”. Unnar mig. Som om jag hade 100% tillit till att jag har råd. Tillit till att jag snart har mitt perfekta jobb, med snuskigt bra betalt.

Men jag är gärna ledig över sommaren. Ledig utan rädsla, helst. Men ibland slår den till. Som tidigare i dag, när jag var på Arbetsförmedlingen, och lyssnade på information om arbetslöshetsförsäkringen.

Då kom klumpen i magen fram, men bara för en kort, kort stund.

Det är då jag får prata snällt till mig själv. Andas en stund och komma ihåg det jag tror på, och har sett fungera.

Det är ganska enkelt, egentligen.

Man behöver mest se till att vara glad. Göra sig själv glad! Inte vänta att det ska komma från partnern eller en förälder eller ännu värre; ett barn.

Endast jag har ansvar för mitt mående.

 

 

Det blåser, nordvästen ger hals.

Midsommaren var kall med hård vind, men inuti hjärtat var det varmt och fullt av rosa bomull.

Jag hade mina käraste med mig på ön.

Även om nordvästen ger hals och det är kyligt så hade jag glädjetårar i ögonen flera gånger.

Jag hade andra tårar också, när vi på kvällen skänkte våra tankar och sjöng en speciell sång till den man, som bott i huset vi samlades i vid middagen, och som har gått bort.

Och jag tänker, att många på ön är inte med oss längre. (Fast jag har ju min övertygelse att dom är där. Ändå.)

Många av dom, som från början byggde stugorna där. Dom finns inte längre.

Och nu sitter vi där, och sjunger samma sånger som dom sjöng, leker samma lekar, dansar runt midsommarstången och äter gott.

Och jag gjorde tårtor till alla efter samma recept som mamma gjort sedan 1959.

I år var två små från fjärde generationen med på midsommarfirandet. Det var deras första midsommar på ön, och de två små kusinerna satt bredvid varandra i varsin barnstol, och fångade små gröna ärtor med pincettgreppet.

Det tog sin tid, och gav lite matro till de vuxna.

Jag är otroligt tacksam att få vara delaktig i midsommarfirandet på ön, och att mina barn fått samma tradition.

Varmt tack till fam B som arrangerar lekar och tävlingar och ”håller i trådarna”, och till alla som var med.

 

Full-i-bus.

Jag är barnsligt full-i-bus hela tiden.

Jag vet inte vad dom där småtrollen gör med mig. Men dom lockar fram ungen i mig.

I dag skulle jag in på ICA MAXI en sväng och köpa smör och en grej på Apoteket där utanför, och diskmedel och inget mer. 

Kommer ut därifrån med fyra vattenpistoler. 



Fyra vattenpistoler, (som senare skulle visa sig vara ganska onödiga. I alla fall just nu.)

Men en sak i taget.

Kanske är det lite för tidigt med vattenpistoler till småtrollen, viskade en förnumstig del av mig. Dom har inte ens fyllt ett år. Du får nog vänta nåt år eller två.

Men jag tänkte att hur svårt kan det va, bara att trycka med fingret så sprutar det vatten ju, och annars kan ju jag spruta på dom.
Och på deras föräldrar!
Jag kan ha en pickadoll i varje hand!

Jag plockade snabbt ner fyra stycken i korgen, två till mig,  och som vanligt slank det ner lite annat också, förutom plantorna jag hade med mig redan när jag kom in.
Petunior.
Jag ska blanda dom med krassen jag fick av Ylva.

Och en hårfärg slank också ner i korgen. Ja, det går fort ibland. Huxflux ville jag bli rödhårig.

Hem och fram med stora zinkkrukan, i med jord (ajjjjj min rygg) och sen plöste jag ner blommorna där.
Inte alla.
Några ska till ön.
Men då måste ryggen bli bättre först, så att jag kan få ut jordsäckarna.

Sen skulle det vattnas i den stora zinkkrukan med de nya plantorna.

Jag tog ena änden på vattenslangen, drog in den genom toafönstret, klickade fast den och vred på vattnet.

Ut igen och började vattna.

Medan jag ändå stod där så passade jag på att spruta på båten, som ligger upp och ner än och samlar frömjöl från tall och gran, och så sprutade jag på altanen och på allting, faktiskt, som jag tyckte behövde fräschas upp där ute på gården. 

Det är ju frömjöl på allting.

Dessutom är det ju så himla kul att spruta vatten!

Ja, efter en stund tyckte jag att det fick räcka, och jag in och vrider av kranen (det är just då min absoluta övertygelse att jag vrider av kranen.)

Tar bort bajonettfattningen eller vad det heter och en stråle med ett j***a tryck sprutar ner hela taket och väggarna och golvet blir blött och innan jag fattar vad som händer och lyckas vrida av allting är hela jag blöt på jeansen, tunikan, håret, ja everyhopa.

Blaha blaha med vattenpistoler!

Så fick jag torka. Torka mig och byta kläder och torka golv och hela alltihopa.

Har jag någonsin skrivit eller sagt att jag har långtråkigt?

En enda dag?

Nä.