Det blåser, nordvästen ger hals.

Midsommaren var kall med hård vind, men inuti hjärtat var det varmt och fullt av rosa bomull.

Jag hade mina käraste med mig på ön.

Även om nordvästen ger hals och det är kyligt så hade jag glädjetårar i ögonen flera gånger.

Jag hade andra tårar också, när vi på kvällen skänkte våra tankar och sjöng en speciell sång till den man, som bott i huset vi samlades i vid middagen, och som har gått bort.

Och jag tänker, att många på ön är inte med oss längre. (Fast jag har ju min övertygelse att dom är där. Ändå.)

Många av dom, som från början byggde stugorna där. Dom finns inte längre.

Och nu sitter vi där, och sjunger samma sånger som dom sjöng, leker samma lekar, dansar runt midsommarstången och äter gott.

Och jag gjorde tårtor till alla efter samma recept som mamma gjort sedan 1959.

I år var två små från fjärde generationen med på midsommarfirandet. Det var deras första midsommar på ön, och de två små kusinerna satt bredvid varandra i varsin barnstol, och fångade små gröna ärtor med pincettgreppet.

Det tog sin tid, och gav lite matro till de vuxna.

Jag är otroligt tacksam att få vara delaktig i midsommarfirandet på ön, och att mina barn fått samma tradition.

Varmt tack till fam B som arrangerar lekar och tävlingar och ”håller i trådarna”, och till alla som var med.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *