Den inre sabotören.

Himlen är molntäckt, en svag till måttlig sydostlig vind sveper genom björk och al. På vattenytan syns en lätt krusning.

Jag var ut på havet nyss, då sken solen och huden klibbade under flytvästen. 
Klibbigt är det fortfarande, varmt, jag vill ha luft. Ny luft.
Klart.se har lovat regnskur och åska.
Jag väntar och hoppas dom har rätt.

I morse väcktes min längtan efter att skriva på riktigt igen, när Josephine Bornebusch berättade på morgonprogrammet i TV4 om sin bok som kommer ut snart. 

Det finns en sabotör inuti mig, som inte vill att jag ska lyckas riktigt.
En av alla mina delpersonligheter. Den är stark. Jag behöver tysta ner den där typen. 
Jag har rätt att lyckas! 
Min bok kanske är färdig.
Eller inte.
Jag har skrivit om en tjej som växer upp under 50- och 60-talet. Hon har en del med sig i bagaget redan. Hennes uppväxt i en alkoholistfamilj har präglat henne och gett henne sår som kanske aldrig läker.
Hon flyr in i popmusiken, och till vännerna som hennes fosterföräldrar förbjuder henne att vara med.
Men utan dom är hon ingen.
Hon dras till dom av den enkla anledningen att dom är hennes spegelbilder. 
Boken kanske är klar. Eller inte. Det är inte det som är problemet.
Problemet är att våga avsluta den, ta den på allvar och kolla på bokförlagen om någon tror på den. 
Antagligen är jag rädd för att få ett nej, men också för att få ett ja.
Och just nu viskar den inre Sabotören hånfullt att det kommer aldrig att bli ett ja.

Nu ska jag laga mat. Lax med citronpeppar och grädde.

Supersommar.

Veckan som var bjöd på riktig sommar. Riktig sommar är för mig att kunna bada länge, simma, flyta runt på badringen, ligga och sola, slappa i hängmattan med en bok eller ett korsord i Året Runt, och äta lite rökt lax och avokado till lunch under parasollet. Ta båten ut på havet och slå av motorn och bara vara.

Jag var på ön från lördagkväll efter roadtripen med några av mina bästa till lördagen som var. Då tog jag mig hem för att ta lite ansvar. Blommorna behövde vatten, jag hade min neverending kommunikation med arbetsförmedlingen att ta itu med, och behövde tvätta lite.

Det jag får på ön är så värdefullt. Jag lever det enkla livet. Äter frukost i nattlinnet på bron, borstar tänderna utomhus, lyssnar på måsarna och koltrasten, landar i mig själv och i varandets olidliga lätthet.

Andligheten finns hela tiden. Stillhet och tystnad.

Min återvändo till fastlandet är tillfällig. Jag har lite att styra upp här, men det ska snart vara klart. I dag ska jag baka bullar till ett kalas. Det blir bullar med mycket kärlek i.

För övrigt väntar roliga saker den här veckan, med familj och kära vänner.

Ibland tänker jag att jag skulle kunna vara ledig resten av mina dagar.

Men ibland längtar jättemycket efter att jobba. Det vore fint med ett jobb fram emot hösten. Ett roligt, intressant, välbetalt och utvecklande jobb! Som det i Falun. Fast närmare.

Sätter upp det på önskelistan.

Eller, ännu bättre är att affirmera följande:

 

Jag har nu mitt perfekta jobb!

Storstadssemester.

I ett regnigt Stockholm spenderade jag halva torsdagen med att gå i mina favoritaffärer och dregla över handväskor och plånböcker från GUESS och andra märken, lukta på olika parfymer och kolla på läppstift och skor.

Jag kan dock konstatera att jag är klokare nu, och äldre. Shop-‘til-you-drop-attackerna kommer alltmer sällan. Det är lite trist faktiskt.

Att vara förståndig är inte så jäkla kul alla gånger.

I Hötorgshallen köpte jag Levainbröd och Skagenröra med pepparrot och en lagrad Grevé. Det var jag alldeles nöjd med.