Tacksamhet!

Mitt hus i advent.

Det sjuder av lycka inuti när jag kommer hem efter ett jobbpass, får kliva in i min trånga och oorganiserade hall och hänga av mig jackan, plocka upp maten jag köpt på ICA och gå in och tända brasan.

Ännu har jag bara hängt upp en stjärna i ett fönster, plus en adventsstake i ett annat, men det kommer, det kommer! Har bara inte haft tid. vill för mycket som vanligt.

Jag fick ju cravings på att måla i akryl efter en utställning på Lättings, och en av dom som hängde där gav mig några tips om tekniker en dag nu i veckan. Det gav mig ännu mer lust att måla!

Jag har belamrat matbordet (som jag aldrig använder när jag inte har gäster, jag äter i soffan), med färgtuber och penslar, och jag sätter mig där och målar och kladdar så fort jag får en stund över.

Nu ska jag lyssna på ett webinar med Ann Ljungberg, om att skriva.

Skriva, som jag vill, och som går så lätt här på bloggen, men när det kommer till min påbörjade bok, då är det stopp.

Då kommer prestationskraven, och lekfullheten och skrivlusten bara försvinner.

Ann har hjälpt mig över trösklar förr.

 

Frk ”Kan Själv” har bett om hjälp i dag.

Jag har så jäkla svårt att be om hjälp.

Har alltid haft. Jag är ett typiskt alkoholistbarn, det ”duktiga barnet”,  eller ”familjehjälten”, och ”Kan Själv” är my middlename.

Så blir det som det blir.

Sedan huset byggdes ut har två stora presenningar legat och skräpat på tomten.

Tunga. Ohanterliga.

I dag lyfte jag luren och ringde en granne som brukar åka till Återvinningen ibland. Frågade om han skulle kunna tänka sig att ta med mina presenningar dit någon dag.

– Jag kommer på eftermiddagen, sa han.

Och nu när jag tittade ut var dom borta. Jag har inte ens hört att han har varit här.

Så enkelt var det.

En annan sak som krånglat till det för mig är att jag inte har någon skrivare, och att jag behövde skicka in olika papper från Visions a-kassa till ett ställe.

Så jag lyfte luren en gång till, och bad Vision om hjälp.

Lätt som en plätt, dom fixar alla utbetalningsspecifikationer som jag behöver.

Åhh, vilken lättnad det blev i mig efter dessa två telefonsamtal.

 

Sotaren kom i morse. Jag vaknade minuten innan han knackade på dörren. Tror jag. Eller vaknade jag av hans knackningar? Hur länge kan han ha stått där tänker jag nu? Hur som helst var allting OK med kaminen, det tackar jag för eftersom jag eldar varje dag nu när jag är hemma. Det är så rogivande och mysigt.

När han gick åt jag frukost, turkisk yoghurt med hallon, en skvätt grädde och lime-och citronkvarg, blandat. Mandlar och pumpafrön. Mums. En stor balja kaffe. Sedan gick jag på walkabout i över en timme. Ja. Jag är förvånad själv.

Havet var stilla och blankt. Inte en krusning. Alldeles tyst var det, bortsett från min sång. Jag sjunger lite när jag går runt i skogen. Man vet ju aldrig med dom där björnarna.

Och nu har jag druckit en ”Het chokladkaffedrink” och bläddrat lite i Amelia Jul. Gud vad jag uppskattar lediga dagar ibland. På riktigt. Det är Lycka ända in i själen! De här dagarna när jag inte ska någonstans. När jag inte har några möten inplanerade. Inga tider att passa. Inga krav. Don´t care om klockan är två eller sju. Så skönt! Jag kan göra vad jag vill hur länge jag vill. Eller göra ingenting alls.

Men på min ö är läget oförändrat.

Låset till innerdörren har gått i baklås. Eller nå´t.

Det går i alla fall inte att komma in i huset. Jag längtar efter att komma in där. Sätta tomtarna i fönstret. Ta fram några adventssaker. Sitta i gungstolen en stund och skriva i boken. Lukta. Känna med handen på tegelväggen vid öppna spisen. Tända ett ljus.

Men jag ska få hjälp.

Har inte ens behövt be om det. Min goda vän fixar det där. Antingen med borr eller yxa. Vi får se.

 

 

 

Working hard for the money

Den här veckan hade jag jobb bara på måndagen och fredagen.

Det var vad jag visste i måndags.

Men det blev varje dag. Inte hela dagar, men några timmar i alla fall och här tas varenda krona jag kan tjäna emot med förtjusning.

Skönt med fredag, jag kan vara uppe länge och behöver inte gå upp tio i sex i morgon.

I kaminen brinner det och värmeljusen är många. Jag dricker te och äter frökex. Som om det skulle spela någon roll efter kalasandet på Öppenvården i dag där det fanns snittar, godis, chips, ostbollar, ja ni fattar hur det gick att försöka låta bli det.

I örat tjuter det konstant. Jag vet inte om jag har fått tinnitus, men jag tycker det verkar så. Jag har fått en tid på sjukhuset i januari. Jag vill inte vara halvdöv på ett öra, men det är jag.

I morgon ska jag träffa en person som fyller hela mig med glädje och kärlek, oavsett hundrafjorton syrsor i örat.

För övrigt håller jag föreläsning om medberoende igen på söndag. På grund av större deltagande än jag räknade med har jag bytt lokal.

Maila mig på [email protected] för anmälan.

 

 

Vitt på backen.

Kung Bore är här och leker ”titt-ut” med oss.

Lite snö på marken, men vips så är det milt igen och de få snöflingor som föll smälter och det blir plusgrader.

Jag tänker vänta med vinterdäck ett tag till.

Och jag har fortfarande utemöblerna framme. Dom ska packas in i ett hörn på altanen, så småningom. Det är ingen fara på taket än.

Jag är en som gör saker och ting i sista minuten.

Ibland har jag dragit upp båten dan innan den första snön kommer. Utan att jag kollat på väderleksrapporten. Det är någon slags intuition. Jag bara vet. Det blir när det ska.

Intuition har jag, den finns där hela tiden, men ibland glömmer jag att jag kan lyssna in den, och ibland glömmer jag att jag kan lita på den fast jag lyssnat in.

I dag ska jag lyssna, lita och lova mig själv att vara i nuet så mycket det bara går.