Julafton.

Det är julafton.

Jag har ätit sill och lax och chokladpraliner ur minst tre olika chokladaskar.

Jag har tittat på Kalle Anka.

Druckit kaffe och ätit skumtomtar.

Men i hjärtat är det inte jul.

Jag är inte med mina nära och kära den här julen.

För första gången i mitt långa liv arbetar jag.

Från tidig morgon till sen kväll är jag på en arbetsplats där jag har ett vikariat på timmar.

Ingen har tvingat mig. Jag kunde ha tackat nej.

Men jag gjorde inte det.

Jag har haft förmånen att inte behöva arbeta någon jul och i år kände jag, att det faktiskt kan vara något bra, att göra det.

Göra något för någon annan.

Släppa egot.

Alltså det är inte synd om mig, det är bara så … ovant och … längtigt.

Längtigt efter min familj.

Längtigt efter julen hemma, vid brasan eller var som helst.

 

 

 

Ute snöar det. Såna där flingor som jag gillar.

 

 

 

 

 

Höglycklig.

Soft morgon och jag har valt att kliva upp tidigt fast jag inte behöver.

Jag gillar att sitta i soffan med tända ljus och kaffe. Se dagen gry.

I dag var det vitt på backen! Jag blir så glad. Det blir ljusare med lite snö, det blir mer julstämning och det blir vackrare.

Lyssnar på radio P4, Leif Grytenius pratar om att vara högkänslig.

Jag skulle kunna prata om att vara höglycklig.

Höglycklig över de små vardagshändelserna, som många tar för givet.

Höglycklig över att kunna mala kaffebönorna en del morgnar, när jag har tid och känner för det.

Som i dag.

Höglycklig över att ha människor i mitt liv, som jag får inspiration av, människor som sprider good vibrations, som är sanna och ärliga och som ser möjligheter. Människor som tar ansvar, och som är glada. I dag ska jag äta lunch med en av dom.

Och nu när det är jul snart, vilken lycka att skriva julkort, göra lite julgodis, njuta av julmusik.

Förr, när jag var barn, var morsan hysterisk innan jul. Jag tror jag har berättat förut om hennes alla ”måsten”.

Hon hade en blomma som klättrade på väggen, uppfäst med knappnålar, och innan jul tvättade hon alla bladen med en bomullstuss med någon medel på.

Många blad var det.

Plus att hon putsade silver, städade, torkade, dammade, tvättade, strök, bakade, gjorde korv ibland, höll på. Och var alldeles sönderstressad när julafton kom, såklart.

Pust.

 

 

 

 

Lucia

Det finns många versrader som har fastnat i mitt hjärta.

Fastnat för att de påminner mig om något, eller bara för att orden i just den ordning de står, är så vackra.

”Dagen skall åter ny

stiga ur rosig sky

Visst är det vackert. Dagen skall åter ny stiga ur rosig sky.

Ett löfte om en morgondag.

För övrigt hör jag ofta folk säga att ”Det går så sakta”.

Tiden, alltså.

Och önskemålet tycks vara att den ska gå fortare.

Vad är det dom har så bråttom till?

Jag vet inte.

Men fort ska tiden helst gå.

Så vi får dö snart, eller vad?

Eller handlar det om att inte stå ut i själva varandet?

För min del får tiden gå hur sakta eller fort den vill.

Jag strävar efter att vara i nuet.

Här och nu.

Fast jag glädjer mig åt vintersolståndet, som snart infaller.

Då vändet det.

Tills dess ska jag riktigt vältra mig i det mörker som är.

Tända ljus.

Elda i kaminen.

Gå ut och gå i mörka skogen med ficklampa. Det gjorde jag i går kväll. Det är skitmysigt.

Och spännande.

Ha en fin Lucia, alla!

Hoppas dagen går riktigt långsamt, så vi hinner njuta av varenda sekund.

 

Hemma.

Kommer hem en halvtimme före midnatt.

Ser på håll hur adventsstjärnan lyser uppe på loftet.
Mitt hem.
Inne är det iskallt och jag tänder en brasa och några värmeljus.
Det är städat och fint fortfarande, efter min bjudning.
Jag älskar det här huset.
Har haft det så fint där jag var.
Så mycket kärlek i mitt hjärta.
Och ändå glädjen att komma hem.
Att livet kan vara så fint!