Caféblogg.

Det där att blogga eller författa på caféer är en alldeles särskild upplevelse.Men det går inte att hitta den rätta känslan på vilket café som helst, inte för mig i alla fall.

Just nu sitter jag på Espresso House i Valbo, och här är det lite för stressigt, lite för mycket som distraherar utanför, jag finner inte skrivlugnet. Fördelen med detta ställe är eluttagen under soffan. Ingen panik om batteriet i iPhonen eller Macen tar slut.

Ett bra skrivcafé är konditori LIDO på söder.

Där är det som i ett litet skyddsrum. En oas.

Skyddad från ljudet av trafiken utanför, från människorna som far fram på sina cyklar eller rusar förbi i full fart. Ljudnivån dämpas av inredningen, det är mjukt allting där inne, och jukeboxen förstärker känslan av nostalgi.

Men dom har inga gammaldags bakelser, som på konditori Fågelsången i Uppsala! Där var jag för ca en månad sedan och åt en potatisbakelse, som smakade exakt som den gjorde på 60-talet! Där fanns också ”Myrstack” att köpa, om någon minns den bakelsen, full med chokladströssel på, så den påminner om en myrstack.

Det skulle jag vilja se mer av på LIDO. Gammaldags bakelser.

I Falun finns konditori Fokus.

Där finns dubbelsemlorna.

Är det någonting jag kommer att minnas forever i semmelväg, så är det dom! Jamen snacka om sjunde himlen. Dom saknar jag också här i stan. Har läst om semmelwrap däremot. Men nej, det känns himla sjukt. Och onödigt. Wrap ska det vara kycklingbitar i, och majs och en dressing och lite andra grönsaker.

Men tillbaka till konditori Fokus, ja, bloggvänligt, helt klart. Kanske lite spretigt med placeringen av borden. Det krävs ett bord mot väggen. Längst in.

Konditori Fågelsången skulle jag nog utnämna till det bästa skrivcafét  jag har varit på, och believe me, jag har varit på många!

Om jag skriver på ett café blir det för mig ett skrivcafé. Och jag skriver gärna på caféer.

Waynes i stan, det nyaste, är också helt OK att sitta och skriva på, jag har suttit nersjunken i deras sköna bautafåtölj och skrivit massor, med en slabbig Latte smaksatt med olika syrup eller hur det nu stavas.

Det pågår en inre konflikt mellan Jaget och socker-Diffe här på Espressohouse.

– No way, säger Jaget, det blir ingen latte. Tomtelattedrogandet är över nu. Over and gone.

Och socker-Diffe försöker övertala Jaget att det finns andra latten, som s m a k a r  som Tomtelatten, och nu har det gått över en vecka utan socker (det är SANT!), och en liiiiiiiten liten med vaniljsmak … bla bla bla.

Och Jaget ba´:

– Shut the f*** up.

 

 

När allt kommer på en gång.

Det öppnar sig massor av möjligheter, plötsligt.

Jag vill ha fyrtioåtta timmar på dygnet igen.

Och energi och ork så det räcker till det.

I dag har jag haft en jättefin dag med mina nära och kära. Så varmt i mitt hjärta då.

Förkylningen släpper långsamt sitt grepp och jag har ett jobbpass i morgon, efter flera arbetslösa dagar, det ska bli riktigt kul!

Veden börjar ta slut upptäcker jag till min förtvivlan. Det blir att köpa säckvis på någon mack eller affär. Inte bra för ekonomin. Kanske kan jag ta mig till ön och forsla hem några famnar, bara havet fryser på. Om det nu gör det … kanske förblir det öppet hela vintern, vem vet.

Natt nu.

Älskar min säng, mitt varma täcke, kuddarna … tystnaden.

God natt.

 

 

2015 workbook.

 

I min 2015workbook som jag har skickat efter på www.leoniedawson.com finns olika uppgifter att skriva. Listor. Affirmationer. Visioner. Drömmar. Mål. Förhoppningar.

En heter ”Places I´d like to visit”.

Jag tänkte först, att jag vill väl inte åka nånstans.

Jag vill vara på min ö på sommaren och resten av året här hemma. Och så vill jag åka till Stockholm förstås. Ofta.

Men så kom jag på, att när någon ibland nämner, eller skriver om vissa platser, så suger det till i magen.

Seattle är en sådan plats.

Fråga mig inte varför jag vill åka dit, (och det har inte med filmen att göra, för det har funnits en längtan dit innan.)

Canada lockar.

Så det skrev jag också. Kan inte precisera var … men jag har alltid känt en dragning dit.

Därefter skrev jag Las Palmas, Iggöhällan, Dalarna, Antibes och Sedona, Åsele och Vännäs, Gotland och Stockholm, såklart.

Den där workbooken är fantastisk.

Jag kommer på så mycket som jag vill, fast jag inte visste att jag ville!

Och tvärtom, jag kommer också på att det jag tror att jag vill inte längre än min önskan.

Jag börjar ifrågasätta mig själv.

Vad är det som gör att jag skriver vissa saker under till exempel rubriken ”100 things to do in 2015”? Är det vad jag vill NU? Eller ville jag det 2009, och nu är det inte längre lockande, fast det är vad som kommer upp på autopilotsskärmen?

Gamla drömmar kanske inte finns kvar, men nya visioner och mål har dykt upp. Utan att de gamla visionerna inte blev.

Sån´t som har känts kolossalt viktigt kanske inte är lika viktigt längre. Vi förändras. Växer.

Det är en av anledningarna att jag gillar den här workbooken.

Jag får tänka nytt.

Omvärdera.

Ifrågasätta.

Vad vill jag med det här året?

Vad är viktigt?

Var hittar jag glädjen? Hoppet? Energin? Vilka vill jag umgås med? Vad vill jag göra, vad vill jag ska hända, vad vill jag bidra med?

Jag har klara svar på många frågor, och på andra får jag fundera, lägga boken åt sidan, vara öppen för vad som kommer.

Jag har investerat i hur många färgpennor som helst.

Gelepennor, glitterpennor, vanliga tuschpennor, färgade kulspetspennor, you name it. Och det är så himla roligt!

Just nu, när jag har en radda arbetslösa lediga dagar och är förkyld light är det lätt att jobba i min 2015 workbook.

Dessutom har jag lite annat att fördjupa mig i, som är jobbrelaterat. Spännande saker som engagerar.

På bordet ligger också tre böcker av Melody Beattie, queen of getting out of codependency. Den boken har jag haft sedan början på 90-talet, men hittar något nytt varje gång jag bläddrar i den.

Det är väl sån´t som jag inte varit mogen att ta in tidigare.

Allt är som det ska.

Tacksamhet får bli ordet för i dag. För i dag har jag verkligen känt djup tacksamhet.

 

 

 

Tröttblogg.

Tidig morgon. Kroppen huttrar av sömnbrist. Jag har jobbat i natt och nu längtar jag bara hem till loftet och min älskade säng.

Det blir inte många promenader för mig nu när snön har kommit. Som den tant jag är är jag rädd att halka.

Ljuset kommer med stora steg och i går klockan fyra kunde jag konstatera att det fortfarande var ljust.

Veden går som smör i solsken dessa dagar och jag är glad att jag tog in några famnar innan snöovädret.

Livet är spännande just nu, när det gäller arbete och försörjning. Vikariatet ger inte lika många arbetstillfällen i januari.

Vem vill ha semester nu, liksom?

Men jag har tillit.

Jag undviker shoppingrundor men spar inte in på matkontot. Jag har cravings efter ost, hallon och yoghurt, och det ser jag till att det finns. Ibland (läs ofta) blir det onödigheter som choklad också.

Årets första semla har jag också dragit i mig. Två stycken.

Nej, nu väntar jag på överlämning. Sedan hemåt i vintermorgonen.