Mina fötter ropade efter saltvatten.

Jag har klättrat upp på en stege och rafsat ur skräp ur rännan i dag,  tagit ner ljusslingan ur granen och tagit fram soffan på altanen och suttit i den och druckit kaffe med bullar bakade med kärlek och mycket smör.

Sedan längtade mina fötter efter havet. Jag älskar att ha fötterna i havet. Helst hela mig!

image

I kväll när jag kom hem från ett fint möte i stan var kvällshimlen så där ljuvligt vårblå. Trädens svarta konturer mot det ljuset berör mig starkt.

Det gör ont för det är så vackert. Har varit så så länge jag kan minnas.

Jag tror det är en längtan. En längtan i min själ. En längtan efter något som jag inte vet vad det är. Men jag kan ana.

Jag hade hängt ut mina nytvättade lakan på strecket på eftermiddagen. Dom var nästan torra när jag kom hem.

När jag stod där och tog ner lakanen såg jag upp mot himlen, såg den där stjärnan som lyser så starkt nu, det är kanske Venus, då kände jag mig oändligt tacksam.

Och who cares om jag blir avstängd från A-kassan för att jag sa upp mig från en för mig olämplig arbetsplats.

Stjärnorna och havet kan dom i alla fall aldrig ta ifrån mig.

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *