Plötsligt händer det!

Rätt vad det är så händer det något, som man önskat och tänkt på.

Plötsligt.

Min tidtabell är inte alltid synkad med Universums, men ibland så!

Det händer när det ska, det som händer.

Inte när jag vill.

I dag ringde mobilen på morgonen.

Ett samtal som kan leda till något väldigt bra.

Vi får se.

Det är bra att inte ge upp sina drömmar och visioner!

 

 

Att vara ensam, eller vara med sig själv.

Läste en text som Sanna Lundell skrev i dag, om att vara ensam, eller vara med sig själv, som jag brukar uttrycka det, och texten kändes så bra att läsa, för det hon skrev är precis det jag känner igen hos mig själv.

Jag har tidvis haft tvivel på om det verkligen är sunt att vara så mycket ensam, som jag är.

En inre röst har påkallat min uppmärksamhet och ifrågasatt om jag inte isolerar mig för mycket, och om jag inte borde umgås mer med folk.

Det har liksom inte varit OK. Jag har känt dåligt samvete vissa stunder, för att jag är med mig själv och tycker om det.

Så galet!

Jag har pratat om det med vänner, och på olika andra ställen. Ingen har tyckt det är fel eller konstigt, men den där inre rösten har ändå fortsatt att hacka och peta.

Det har varit som att jag inte har kunnat tillåta mig ensamhet, som om det vore något förbjudet, eller konstigt. Någonting skamfullt och fel.

Det var helt klart mer ”fel” under den tiden i mitt liv när jag inte stod ut med att vara ensam.

Jag mådde skit och gjorde vad jag kunde för att slippa må så. Umgicks med folk som jag egentligen inte ville hänga med, men bara det fanns någon så var det lugnt inuti.

I dag har jag en förklaring på vad det berodde på för mig, och till att det inte längre är så.

Jag hade en ouppackad extremt tung ryggsäck med mig från en barndom i en alkoholistfamilj, plus från 6-årsåldern då jag blev föräldralös och upp till jag var tjugo, i en på annat sätt ytterst dysfunktionell familj.

Jag bar på sorg, skuld, (som inte var min), skam och smärta, och allt var nerpackat i den där ryggsäcken, som var hårt hopknuten med järnband.

Jag var utsatt för fysisk och psykisk misshandel i familjen jag kom till som 6-åring, och kände mig alltid fel, oälskad, skuldfylld och oönskad.

Min mammas död när jag var 6 hade jag bara skjutit undan.

Alla dessa känslor, upplevelser och den självbild jag fick på grund av alla budskap, verbala eller på annat sätt tillfogade, fanns där i ryggsäcken, men jag hade stängt av. Ville inte öppna upp, ville inte veta, känna, se.

Jag pratade om det som var med kompisar, men när jag gjorde det kände jag ingenting. Det var som om jag berättade om någon annan. Jag raljerade mest, utifrån min clownroll.

Det som hände när det var tyst och inget utifrån fanns att fly in i, som förälskelser eller kompisar, eller godispåsar, det var att rustningen började falla i bitar, smärtan började göra sig påmind, oron i kroppen var inte längre bara som ett svagt brus, den blev till rastlöshet och inre smärta om jag inte kunde distrahera mig med att ringa någon, gå ut på krogen, äta massor av godis, dricka nånting med alkohol eller på annat sätt hitta ett sätt att få en illusion om lindring.

Livet föste till sist in mig i ett hörn, där jag inte längre kunde hålla smärtan ifrån mig, vare sig med relationer, godis, alkohol eller andra så kallade STERB-funktioner.

STERB står för Short Time Energy Relieving Behaviors. Exempel på det kan vara

  • kemiska droger som alkohol, läkemedel, narkotika
  • arbetsnarkomani
  • shopping
  • mat (för lite eller för mycket)
  • extrem träning
  • sex
  • relationer
  • dataspel
  • mobilanvändande
  • spelmissbruk
  • med mera

Det blev helt enkelt dags för mig att börja öppna den där ryggsäcken, lyfta upp och kolla på innehållet, bearbeta, gråta, påbörja en läkning av mitt inre trasiga barn, släppa den falska tryggheten och hitta mitt äkta själv.

Efter det, (som jag ser som ett livslångt inre arbete, jag blir inte ”klar” i det här livet, men jag vågar tro att det mest smärtsamma är lyft) har jag mer och mer börjat kunna trivas med att vara med mig.

Jag har riktigt trevligt när jag är med mig själv, en fredagkväll som tidigare skulle ha varit plågsam om jag inte haft sällskap, är i dag något jag ser fram emot. Jag köper något gott som lite räkor eller ostar, en LOKA Citron, myser ner mig i soffan, tänder värmeljus och njuter.

Särskilt  uppskattar jag att vara ensam i naturen. Jag vill kunna stå och glo efter en fågel en kvart utan att någon står och stampar och frågar hur länge jag ska stå där.

Jag vill kunna åka ut på havet, slå av motorn och ligga och driva med måsarna som sällskap, i lugn och ro, så länge jag vill.

Jag har vänner och familj som jag kan dela just såna stunder med och det är jag tacksam för, men för det mesta är jag med mig själv i skogen och på havet, med förtjusning!

Men att träffa mina vänner en kväll, gå ut och äta, åka på en kryssning eller gå på bio, åka på roadtrip till något ställe, eller hitta på något annat kul, det skulle jag inte vilja vara utan.

Och min familj.

Den största glädjen, och kärleken till dom, den står över allt annat.

Jag behöver andra.

Men jag behöver mig själv först och främst, jag behöver sinnesro och närvaro för att kunna vara en person som är ”hemma” i sig själv.

Först då kan jag finna närheten till andra, och jag vill vara en närvarande mamma, mormor, arbetskamrat och vän.

En som finns. Som är där med alla sinnen.

 

 

Ögonblickslyckor.

Jordgubbar och turkisk eller grekisk yoghurt.

Min morgon-lycka.

Längtar till att få äta min frukost på bron, i solen.

Sitta och se ut över viken, lyssnande till fåglarna.

Men frukost i soffan är helt OK, det också.

För någon vecka sedan var jag i Sandviken och drabbades av shoppinglust. Det var otroligt länge sen sist, jag ogillar att gå på stan här i Gävle, tycker det är jobbigt med parkeringsmätare och jag åker mycket hellre till Valbo där jag kan gå i lugn och ro utan att känna stress på grund av att parkeringsvakterna ska lappa min bil.

Men jag slog till där, i Sandviken, på byxor, klänning och en sån där tunn skir sak att ha på stranden.

Inget har jag använt!

Jag har provat och stoppat ner i påsen igen.

I dag tänker jag gå tillbaka med allt.

Jag vet inte vad det är för fel. Eller så är det tvärtom, det kanske är rätt. Det kanske är klokt. Det kanske är bra. Jag har kläder. Massor. Fast när jag ska nånstans känner jag att jag inte har någonting alls att sätta på mig.

Här ute där jag bor, på landet, kan jag i princip gå ut hur som helst.

Det gör jag också, ibland.

Förut var det superviktigt för mig att ha snygga kläder. Jag stod framför spegeln och kollade från alla vinklar. Rumpan fick inte se för stor ut. (Det har varit svårt att få den att inte göra det kan jag säga.)

Det är väl åldern. Jag är jag hur jag är klär mig. Jag behöver inte söka uppmärksamhet längre.

Jag minns första gången jag blev visslad efter. Jag var femton, på väg till sommarjobbet på bilregistret. Några byggjobbare visslade från en byggnadsställning i backen på Södra Kungsgatan.

Där hände något i en obekräftad unges själ. Jag blev generad, men glad och stolt.

Jag, som hade noll i självkänsla. Kände mig för det mesta ful, klumpig, tjock, vilket jag inte var.

Det är skönt att slippa ”bli” någon på grund av andras komplimanger, bekräftelse eller visslingar, i dag duger jag som den jag är, och jag tycker om att vara jag. För det mesta känner jag en stillsam förnöjsamhet över livet, och flera gånger varje dag upplever jag ögonblickslyckor. Det kan vara, som jag just skrev, en god frukost, det kan vara ett samtal med en vän eller kollega,  fin musik, naturen och havet, och så den obeskrivliga känslan av kärlek och lycka när jag är med mina älskade barnbarn.

Nu ska jag ut ett par timmar innan jobbet. Det är sol över havet! Tjoho!

 

 

 

Medberoendet.

I medberoendet och i livet i stort är det tillrådligt att identifiera vem som äger vad, och låta var och en ta hand om sitt liv, sitt tillfrisknande, sina tillkortakommanden och sina bekymmer.
Om någon annan är beroende, har andra problem av något slag, mår dåligt eller på något vis lever på ett sätt som du eller jag inte uppfattar som ”bra”, så är det deras sak, inte din eller min.
Om någon du känner är kontrollerande, martyr, nersjunken i depression eller negativ i största allmänhet, manipulerande eller sarkastisk, så är det den personen som äger problemet.
Inte du eller jag.
Om någon i din närhet har handlat så att han eller hon har fått negativa konsekvenser, till exempel på grund av alkohol eller andra droger, så är det inte din eller min uppgift att sopa upp, fixa, ta ansvar för och tillrättalägga det.
Vad andra väljer att säga, göra, tro och tänka är deras business.

Vad är vårt ansvar då?
Vad är det vi behöver ta hand om, åtgärda, äga?
Jo, det som tillhör oss.
Vårt eget beteende, handlingssätt, våra egna känslor, vårt eget mående, våra egna problem, vårt eget agerande, vår egen lycka, våra egna val, våra egna tillkortakommanden, våra egna tankar, vår egen förmåga att älska, ta hand om och vårda, vårt eget förnekande och våra egna drömmar och visioner och förhoppningar.

Vi kan sluta upp med att tillåta andra att kontrollera oss, manipulera och vara sarkastiska. Det är vårt ansvar.

I tillfrisknandet lär vi oss, att vi inte behöver ta det andra säger och gör mot oss.
När någon projicerar något och vill lägga det i vårt knä kan vi bara lägga tillbaka det hos den personen.
”Det här är inte mitt. Det här får du ta hand om. Det tillhör dig.”
Vi kan välja.
Är det inte vårt, så tar vi det inte.
Vi lägger tillbaka det där det hör hemma.
Utan att gå i taket.
Lugnt och bestämt.

I dag ska jag låta andra ta hand om sitt, och ta hand om det som tillhör mig.

Nu är bästa tiden.

Jag gillar så mycket att kvällar och dagar är varmare. Det är lätt att leva. Okomplicerat. enkelt. Bara att gå ut, liksom, utan att behöva palta på sig åtta tröjor och jacka och mössa och vinterstövlar.

Det där att bara ta på sig ett par Foppatofflor och kliva rätt ut fast klockan är åtta på kvällen, för att ordna med något på altanen eller, som nyss, vika ihop en stor presenning som har legat över utemöblerna tills i dag.

Och när jag står där och viker, så tänker jag på farsan.

Säga vad man vill om honom, men han har lärt mig massor. Massor av saker som kanske inte hör till det man i min uppväxt kallade ”kvinnligt”, men ack så nödvändigt när man som jag,  bor i ett litet hus vid skogens slut.

Någon man jag dejtade utbrast att jag var som en karl.

Vi hade lagt ut från bryggan och skulle ut till någon av öarna. I min båt.

Ja, om jag nu är det, så är det helt OK.

Jag kan vara ett våp i mångt och mycket, men det finns saker som jag är jäkligt stolt över att kunna.

Och det är inte från morsan jag har fått det.

Jag önskar jag hade lärt mig mer av farsan.

Hur man bygger en altan, till exempel.

Elden falnar i kaminen och det får den göra. Det är varmt här inne.

Det har varit en fin dag.

Jag har fått undan en del av alla mina ”göror”. Fixat lite på altan. Ätit lunch där, i solen. Bakat en ny omgång Paleo-muffins. Plockat liljekonvaljer och satt i en vas. Skrivit och redigerat lite. Pratat med två manliga vänner i telefon. Fått tips på en film och på vad jag kan säga till änglarna. Messat med mina flickor. Spelat Cross-Boss. Plåtat.

Jag har ett liv som jag är otroligt tacksam över.

Och jag tar ingenting för givet.

Ingenting.

 

 

Dagen i dag.

Dagarna.

Dagarna som blir till veckor som blir till månader som blir till år som blir till liv.

Ditt liv. Och mitt. Och allas liv.

Vi kan göra val.

Välja bort det vi inte känner glädje över.

Välja mer av det som gör oss lyckliga.

Sluta oroa oss.

Leva i nuet.

Njuta.

Vara närvarande i stunden.

Medvetna.

I dag är en underbar dag att vakna till.

Sol. Äggröra och kaffe. Blå himmel. Frank Sinatra på Spotify. Två tappade kilon och nyfixat hår. En båt att ösa och fem timmar att göra vad jag vill med innan jobbet.

Livet är fint.

mason

 

 

 

Vad är viktigast?

Boken om medberoende går det sakta med.

Jag vill ha tid när jag ska skriva.

Veta att jag får sitta där, ostörd, en hel dag helst, men en halv funkar också.

Tacksamt kan jag konstatera att jag har fått lite fler arbetstillfällen i maj än jag hade tidigare, det är så skönt och befriande.

Men allting blir på bekostnad av något annat, och nu är det boken som kommer i kläm lite.

Det där med prioriteringar … vad är viktigast och på vilket sätt?

Egentligen?

 

Torsdag i maj.

Ser att Uffe Lundell gör ett uppehåll i sin blogg.

Kommer eventuellt tillbaka i sommar.

Hoppas.

Jag känner igen så mycket. Hans beskrivning av naturen, träden, fåglarna och havet.

”Disig havshorisont.” 

De två orden tillsammans slår an i mitt bröst.

Jag ser det framför mig.

Men tills han förhoppningsvis kommer igen kan jag läsa hans blogg om och om igen, när jag är på det humöret.

När jag längtar efter ord. Ord som beskriver det jag älskar. Ord som bekräftar och lyfter.

I dag har kreativiteten hälsat på en stund. Jag tackar för det!

Nu vill jag tända grillen och slänga på några Chorizos.

Såna här dagar har jag svårt att göra det jag ska.

Skriva.

Havet lockar. Stranden med stenarna i solen. Himlen och fågelkvittret.

Någon sa, du kan väl skriva ute på ön.

Ja, jag kan.

Skriva kan jag utan uppkoppling.

Så jag kanske drar dit ut i dag igen ett par timmar.