Ögonblickslyckor.

Jordgubbar och turkisk eller grekisk yoghurt.

Min morgon-lycka.

Längtar till att få äta min frukost på bron, i solen.

Sitta och se ut över viken, lyssnande till fåglarna.

Men frukost i soffan är helt OK, det också.

För någon vecka sedan var jag i Sandviken och drabbades av shoppinglust. Det var otroligt länge sen sist, jag ogillar att gå på stan här i Gävle, tycker det är jobbigt med parkeringsmätare och jag åker mycket hellre till Valbo där jag kan gå i lugn och ro utan att känna stress på grund av att parkeringsvakterna ska lappa min bil.

Men jag slog till där, i Sandviken, på byxor, klänning och en sån där tunn skir sak att ha på stranden.

Inget har jag använt!

Jag har provat och stoppat ner i påsen igen.

I dag tänker jag gå tillbaka med allt.

Jag vet inte vad det är för fel. Eller så är det tvärtom, det kanske är rätt. Det kanske är klokt. Det kanske är bra. Jag har kläder. Massor. Fast när jag ska nånstans känner jag att jag inte har någonting alls att sätta på mig.

Här ute där jag bor, på landet, kan jag i princip gå ut hur som helst.

Det gör jag också, ibland.

Förut var det superviktigt för mig att ha snygga kläder. Jag stod framför spegeln och kollade från alla vinklar. Rumpan fick inte se för stor ut. (Det har varit svårt att få den att inte göra det kan jag säga.)

Det är väl åldern. Jag är jag hur jag är klär mig. Jag behöver inte söka uppmärksamhet längre.

Jag minns första gången jag blev visslad efter. Jag var femton, på väg till sommarjobbet på bilregistret. Några byggjobbare visslade från en byggnadsställning i backen på Södra Kungsgatan.

Där hände något i en obekräftad unges själ. Jag blev generad, men glad och stolt.

Jag, som hade noll i självkänsla. Kände mig för det mesta ful, klumpig, tjock, vilket jag inte var.

Det är skönt att slippa ”bli” någon på grund av andras komplimanger, bekräftelse eller visslingar, i dag duger jag som den jag är, och jag tycker om att vara jag. För det mesta känner jag en stillsam förnöjsamhet över livet, och flera gånger varje dag upplever jag ögonblickslyckor. Det kan vara, som jag just skrev, en god frukost, det kan vara ett samtal med en vän eller kollega,  fin musik, naturen och havet, och så den obeskrivliga känslan av kärlek och lycka när jag är med mina älskade barnbarn.

Nu ska jag ut ett par timmar innan jobbet. Det är sol över havet! Tjoho!

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *