Att vara ensam, eller vara med sig själv.

Läste en text som Sanna Lundell skrev i dag, om att vara ensam, eller vara med sig själv, som jag brukar uttrycka det, och texten kändes så bra att läsa, för det hon skrev är precis det jag känner igen hos mig själv.

Jag har tidvis haft tvivel på om det verkligen är sunt att vara så mycket ensam, som jag är.

En inre röst har påkallat min uppmärksamhet och ifrågasatt om jag inte isolerar mig för mycket, och om jag inte borde umgås mer med folk.

Det har liksom inte varit OK. Jag har känt dåligt samvete vissa stunder, för att jag är med mig själv och tycker om det.

Så galet!

Jag har pratat om det med vänner, och på olika andra ställen. Ingen har tyckt det är fel eller konstigt, men den där inre rösten har ändå fortsatt att hacka och peta.

Det har varit som att jag inte har kunnat tillåta mig ensamhet, som om det vore något förbjudet, eller konstigt. Någonting skamfullt och fel.

Det var helt klart mer ”fel” under den tiden i mitt liv när jag inte stod ut med att vara ensam.

Jag mådde skit och gjorde vad jag kunde för att slippa må så. Umgicks med folk som jag egentligen inte ville hänga med, men bara det fanns någon så var det lugnt inuti.

I dag har jag en förklaring på vad det berodde på för mig, och till att det inte längre är så.

Jag hade en ouppackad extremt tung ryggsäck med mig från en barndom i en alkoholistfamilj, plus från 6-årsåldern då jag blev föräldralös och upp till jag var tjugo, i en på annat sätt ytterst dysfunktionell familj.

Jag bar på sorg, skuld, (som inte var min), skam och smärta, och allt var nerpackat i den där ryggsäcken, som var hårt hopknuten med järnband.

Jag var utsatt för fysisk och psykisk misshandel i familjen jag kom till som 6-åring, och kände mig alltid fel, oälskad, skuldfylld och oönskad.

Min mammas död när jag var 6 hade jag bara skjutit undan.

Alla dessa känslor, upplevelser och den självbild jag fick på grund av alla budskap, verbala eller på annat sätt tillfogade, fanns där i ryggsäcken, men jag hade stängt av. Ville inte öppna upp, ville inte veta, känna, se.

Jag pratade om det som var med kompisar, men när jag gjorde det kände jag ingenting. Det var som om jag berättade om någon annan. Jag raljerade mest, utifrån min clownroll.

Det som hände när det var tyst och inget utifrån fanns att fly in i, som förälskelser eller kompisar, eller godispåsar, det var att rustningen började falla i bitar, smärtan började göra sig påmind, oron i kroppen var inte längre bara som ett svagt brus, den blev till rastlöshet och inre smärta om jag inte kunde distrahera mig med att ringa någon, gå ut på krogen, äta massor av godis, dricka nånting med alkohol eller på annat sätt hitta ett sätt att få en illusion om lindring.

Livet föste till sist in mig i ett hörn, där jag inte längre kunde hålla smärtan ifrån mig, vare sig med relationer, godis, alkohol eller andra så kallade STERB-funktioner.

STERB står för Short Time Energy Relieving Behaviors. Exempel på det kan vara

  • kemiska droger som alkohol, läkemedel, narkotika
  • arbetsnarkomani
  • shopping
  • mat (för lite eller för mycket)
  • extrem träning
  • sex
  • relationer
  • dataspel
  • mobilanvändande
  • spelmissbruk
  • med mera

Det blev helt enkelt dags för mig att börja öppna den där ryggsäcken, lyfta upp och kolla på innehållet, bearbeta, gråta, påbörja en läkning av mitt inre trasiga barn, släppa den falska tryggheten och hitta mitt äkta själv.

Efter det, (som jag ser som ett livslångt inre arbete, jag blir inte ”klar” i det här livet, men jag vågar tro att det mest smärtsamma är lyft) har jag mer och mer börjat kunna trivas med att vara med mig.

Jag har riktigt trevligt när jag är med mig själv, en fredagkväll som tidigare skulle ha varit plågsam om jag inte haft sällskap, är i dag något jag ser fram emot. Jag köper något gott som lite räkor eller ostar, en LOKA Citron, myser ner mig i soffan, tänder värmeljus och njuter.

Särskilt  uppskattar jag att vara ensam i naturen. Jag vill kunna stå och glo efter en fågel en kvart utan att någon står och stampar och frågar hur länge jag ska stå där.

Jag vill kunna åka ut på havet, slå av motorn och ligga och driva med måsarna som sällskap, i lugn och ro, så länge jag vill.

Jag har vänner och familj som jag kan dela just såna stunder med och det är jag tacksam för, men för det mesta är jag med mig själv i skogen och på havet, med förtjusning!

Men att träffa mina vänner en kväll, gå ut och äta, åka på en kryssning eller gå på bio, åka på roadtrip till något ställe, eller hitta på något annat kul, det skulle jag inte vilja vara utan.

Och min familj.

Den största glädjen, och kärleken till dom, den står över allt annat.

Jag behöver andra.

Men jag behöver mig själv först och främst, jag behöver sinnesro och närvaro för att kunna vara en person som är ”hemma” i sig själv.

Först då kan jag finna närheten till andra, och jag vill vara en närvarande mamma, mormor, arbetskamrat och vän.

En som finns. Som är där med alla sinnen.

 

 

2 reaktioner till “Att vara ensam, eller vara med sig själv.”

  1. Tufft!
    Det är kämpigt att öppna ryggsäcken, stuva om I den o så där. Den går ju inte att tömma. Men stuva om så den kan bäras lättare och utan att skava.
    Himla bra blogg!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *