Pusselbitar.

Skylten med ”Grangärde” på i går, jag var snart framme, och jag blev tårögd kände jag, svalde och körde vidare mot den lilla stugan där jag skulle möta två av mina kusiner.
Folk säger att jag inte ska ”hålla på rota”.
Jo, det ska jag.
Jag ska rota tills jag inte behöver mer, jag har fortfarande obesvarade frågor, jag söker svar, jag letar pusselbitar för att kunna ta hand om mina egna ouppklarade affärer.
För min skull.
För mina barns skull, och för mina barnbarns.
Jag fick några fler svar i går.
Svar som berörde.
Jag fick också se huset där min mamma växte upp.
Min mamma, som sjutton år gammal sitter och super på foton jag har fått med mig efter hennes död.
Hon var född 1912.
Vad var det hon ville slippa känna, minnas, vad var det som alkoholen gav henne en illusion om lindring från?
Hon var också en vilsen själ med en tung uppväxt.
Min mormor hade en historia hon med. Hennes utagerande vittnar om det.
Och ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.

I Grangärde har jag mina rötter.
Där, tillsammans med två av mina kusiner, hittade jag fler svar, fler pusselbitar.
Mina kusiner som jag känner mig nära, fast det går massor med år mellan gångerna, och den ena har jag bara träffat en enda gång tidigare, i vuxen ålder.
Ändå bara möts vi där runt trädgårdsbordet, med fantastiska Fuxior bredvid, och en vacker utsikt över sjön Björken.
Vi möts och vi samtalar om det som var. Om det vi har med oss.

När jag hör dalmålet klingar något inom mig.
Något för länge sedan kommer till tals, i en barndom med en svårt alkoholiserad mamma och en likadan styvpappa. En liten tjej som berövas rätten att vara barn.
Och vi är många med den upplevelsen.
Men det pratas inte om det.
För pratar vi inte så finns det inte.
Eller så stoppar skammen oss.
Skammen vi inte behöver bära.
För ingenting av det som hände var vårt fel.
Ingenting.

Man får prova många gånger.

Den här veckan har jag inte ett enda jobbpass inbokat.

Jag har klivit på A-kassan igen, gjorde uppehåll de sommarmånader jag hade många timmar på jobbet.

För att få känna mig fri.

Okontrollerad.

För ett tag.

Men nu, en vecka och lite till, utan arbete. Jag tänker att änglarna tycker väl att jag ska ha lite sammanhängande ledighet den här sommaren.

Jag gör roliga saker, som att åka på roadtrip en dag och Seacruise en annan . Här hoppar inga halta löss! Det finns en slags tillit inuti mig. En tillit till att allt är som det ska. Och till att änglarna har en plan. Änglarna eller Universum eller min högre kraft eller whatever. Ibland är inte min plan synkad med den som min högre kraft har.

Det är då det kan dra igång, om jag inte kommer ihåg att bara  a n d a s. Oron, ni vet. Hurskadetbli.

Och så tänker jag att här och nu, kvinna. Här och nu.

Det är den enda tid jag har. Så varför ska jag oroa mig för hur det ska bli i december eller i april 2019? Bara onödigt.

För övrigt har jag precis laddat upp en ny App för att tappa lite vikt.

Lifesum heter den.

Börjar om igen, alltså.

För hundranittiofjärde gången.

Den sista tiden har det varit LCHF till frukost, skapligt nyttig lunch, men kvällarna, och de nätter jag har jobbat, har det varit KATASTROF.

Godispåsar och ostbollar to keep me awake. Kladdiga kakor med vispgrädde. Glass och chokladsås.

Japp.

Så jag provar igen.

Jag vet en kvinna här i stan, som jag har fått så mycket klokhet av, som sa att ”Man får prova igen. Och igen och igen. Och kuta därifrån och så prova en gång till.”

Hon föreläste om dyssiga relationer den gången.

Men det är nog samma sak med sockret.

Man får prova igen. Och äta mera och sluta och lite till bara och inget mer när det blir måndag.

Och utan att skämmas.

Visst är det bra.

 

Livets goda dagar.

Som alltid finns det människor som tycker att nu är det höst.

För att det är augusti!

Gud vad dom missar!image

 

Dom får tycka vad dom vill, men i mitt liv är det mer sommar än det har varit under hela året.

 

Varmt i vattnet, sol från en molnfri himmel, helt underbart

image

Och jag är jobbfri!

Jag behöver vara det nu, och vet ni vad, jag bryr mig inte det minsta om hur jag ska få ekonomin att gå ihop.

Det löser sig!

Jag lever utan klocka, äter frukost när jag vaknar, och i morse tog jag kaffekorgen och en handduk och gick till en klippa i solen och medan jag drack mitt morgonkaffe hade jag fötterna i havet.

Och jag var alldeles, alldeles lycklig.

Det tänker jag fortsätta vara HELA DEN HÄR SOMMAREN.

Kollade på klart.se och det ser lysande ut! Solar över hela landet.

Så kom inte till mig och snacka om höst!

Kräftskiva.

Ibland tänker jag att jag skulle kanske unna mig något roligt.
Det har varit mycket jobb i sommar, och riktig semester har jag inte haft på ett år.
Vad vill jag? frågar jag mig själv. Vad vill jag, om jag inte får välja ön.
Det första som kommer är kryssning.
Jag mår bäst på, i och vid havet. Kryssningar är garanterat en av de mest avkopplande och roliga grejer jag kan ta mig för, när jag någon enda gång kan lämna min blommiga ö frivilligt.
Så kryssning är nu inbokad med väninnan.
Att åka utomlands finns inte på kartan. Jag åkte en gång till Rivieran i juli. Det var varmt. Alldeles för varmt. Näe, det utsätter jag mig inte för.
Göta kanal är lockande. Jag har ett litet tidningsurklipp med en annons på restplatser. (Visst är det TANTIGT! Tidningsurklipp också.)
Annars trivs jag bäst där ute på ön.
Särskilt nu under klara stjärnhimlar, liggande insvept i ett täcke i solsängen nere vid vattnet.
I dag ska jag ha kräftskiva.
Västerbottenpaj ska göras, och olika andra förberedelser som något gott efteråt och så ska månlyktan fram och kanske ska vi ha en varsin hatt också.

Bad, sol och blåbärscheesecake.

Trött som ett utskitet äppelmos efter nattjobb åkte jag till ICA kl 08 och köpte lite Bregott, digestivekex och gräddfil till cheesecaken, och mer mjöl, just in case jag skulle få för mig att baka bullar.

Jag fick för mig att köpa vanlig yoghurt med vaniljsmak också, den gick jag på förut dagligen till frukost, men jisses vilken miss upptäckte jag i morse.

Nej, turkisk yoghurt blandad med lime- och citronkvarg, det är grejer, det!

Sedan ut till vår underbara ö, in med grejerna i kylen och bums i säng.

Efter två timmar vaknade jag. Två timmar är för lite sömn. Men jag förstod ju att bakom vår mörka rullgardin stod solen på Orrberget, och det är att missa en av de hundra sommardagarna jag har fått, att sova bort en hel dag.

Så på med kaffet och så den där vaniljyogurten då, och ut och ner till solsängen på stranden.

Riktigt hett var det i solen. Underbart ljumma vindar svepte över mig, och till sist blev jag trött igen och gick in och sov en timme till.

Sedan var jag sugen på att sätta igång med cheesecaken. Blåbärscheesecake gjorde jag. I vår lilla stuga har vi ett pyttekök. Men det funkar att baka om man trixar och sätter bunken på den utdragbara skärbrädan eftersom diskbänken är full av olika baljor. En för disk, en att skölja i. Saltvatten bärs upp till stugan i hinkar och kokas. Jodå.

Jag tror den blev lyckad, cheesecaken. Nu står den i kylen. Den ska vara till ett kalas i helgen.

Innan jag skulle åka från ön badade jag länge.

Gud va jag är lycklig när jag badar i havet.

Jag älskar´t! Simmar och snurrar och plaskar som en unge.

Jag ÄR en unge då.

Helst vill jag tjuta av glädje men då kommer väl sjöräddningen.

Till sist var jag tvungen att gå upp. Fast jag inte ville.

På vägen till jobbet stannade jag och köpte pizza.

Och nu sitter jag här och kan inte annat, i TV-rummet med en kollega.

Jag kollar ju väldigt lite på TV.

Romantiska filmer och Lotta på Liseberg, Allsång på Skansen (fast det har blivit sämre) är väl vad jag väljer.

Men här.

På jobbet.

Här rullar olika hemska filmer nätterna igenom. Jag jobbar oftast med manliga kollegor kan tilläggas.

Våld och skrik och skjuta ihjäl folk och andra hemskheter är det. Vad gör det med oss att sitta och matas med detta meningslösa dravel timme ut och timme in kan man oroligt fråga sig.

Och svaret vet vi ju.

Nä då har jag hellre min Mac med mig, eller spelar Cross Boss på mobilen.

Ja, jag börjar redan gäspa.

Åtta timmar kvar tills vi blir avlösta.

Och i morgon ska det bli ännu bättre väder! Jag vill inte sova då heller, helst.

 

 

Det är lite som retreat.

I kväll när jag åkte in till jobbet insåg jag, att jag inte har pratat med en enda

människa i dag.

Det var en tyst dag.

Utomhus var det alldeles vindstilla.

Jag såg en ekorre, en mink, en snok och så hägern som bor hos oss.

Men jag pratade inte med någon av dem.

Jag har suttit på verandan och sett ut över vattnet. Det regnade när jag vaknade, men regnet var också stilla och fint, och upphörde snart.

Jag tror det är bra för själen med dagar som denna.