Pusselbitar.

Skylten med ”Grangärde” på i går, jag var snart framme, och jag blev tårögd kände jag, svalde och körde vidare mot den lilla stugan där jag skulle möta två av mina kusiner.
Folk säger att jag inte ska ”hålla på rota”.
Jo, det ska jag.
Jag ska rota tills jag inte behöver mer, jag har fortfarande obesvarade frågor, jag söker svar, jag letar pusselbitar för att kunna ta hand om mina egna ouppklarade affärer.
För min skull.
För mina barns skull, och för mina barnbarns.
Jag fick några fler svar i går.
Svar som berörde.
Jag fick också se huset där min mamma växte upp.
Min mamma, som sjutton år gammal sitter och super på foton jag har fått med mig efter hennes död.
Hon var född 1912.
Vad var det hon ville slippa känna, minnas, vad var det som alkoholen gav henne en illusion om lindring från?
Hon var också en vilsen själ med en tung uppväxt.
Min mormor hade en historia hon med. Hennes utagerande vittnar om det.
Och ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.

I Grangärde har jag mina rötter.
Där, tillsammans med två av mina kusiner, hittade jag fler svar, fler pusselbitar.
Mina kusiner som jag känner mig nära, fast det går massor med år mellan gångerna, och den ena har jag bara träffat en enda gång tidigare, i vuxen ålder.
Ändå bara möts vi där runt trädgårdsbordet, med fantastiska Fuxior bredvid, och en vacker utsikt över sjön Björken.
Vi möts och vi samtalar om det som var. Om det vi har med oss.

När jag hör dalmålet klingar något inom mig.
Något för länge sedan kommer till tals, i en barndom med en svårt alkoholiserad mamma och en likadan styvpappa. En liten tjej som berövas rätten att vara barn.
Och vi är många med den upplevelsen.
Men det pratas inte om det.
För pratar vi inte så finns det inte.
Eller så stoppar skammen oss.
Skammen vi inte behöver bära.
För ingenting av det som hände var vårt fel.
Ingenting.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *