Att vara lycklig.

Vad innebär egentligen begreppet lycklig?
För mig är det allt från en stilla förnöjsamhet till intensiv glädjekänsla, sekundsnabb, som kan uppkomma plötsligt och försvinna lika snabbt. Det är det jag kallar ”ögonblickslyckor” och dom samlar jag på. Vad den känslan utlöses av kan vara olika saker, ofta små händelser eller situationer.
Jag tror verkligen att det går att välja glädje.
Det jag också reflekterar över denna förmiddag är, att jag i mitt singelliv mår otroligt mycket bättre än i den senaste relationen. Det var ett ohyggligt destruktivt förhållande som varade i drygt två år. Det var kolossalt smärtsamt och i efterhand ser jag mycket tydligt att det påverkade mig negativt i förhållandet till mina vänner, mina barn och på mitt arbete. Faktum är att jag inte återhämtat mig än från vissa saker. Psykisk misshandel sitter kvar, medan blåmärken bleknar. Och det har snart gått sex år.
Ändå är jag tacksam att det gick ”bara” två år. Det hade kunnat gå tio, eller femton.
Att leva nära någon som hela tiden kritiserar och klandrar, skriker och gapar, gör att man krymper. Den andres ord blir till sanning i en själv.

Men nu var det lycka jag ville skriva om!
Lycka upplever jag när jag är i nuet. När jag verkligen är medveten om vågorna som rullar in mot stenarna på stranden, och om hur maten på tallriken smakar, hur mitt barnbarns lilla hand känns i min.
Om jag sitter och äter en god middag och samtidigt i tanken oroar mig för något i nästa vecka, så upplever jag inte hur maten smakar. Jag kanske kastar i mig tuggorna och sväljer utan att reflektera och känna. Efteråt vet jag inte om jag har ätit eller ska.
Livet susar förbi mig.
Jag har inte råd med det.
Jag vill vara med. Uppleva med alla sinnen.
Ordet nykter betyder ”närvarande”.
Det är skillnad på att vara nykter och spritfri.
Den som bara ställer undan flaskan blir ingen närvarande person. Det är oftast en människa som är rastlös, orolig och lättirriterad. En som inte kan sitta stilla. Benen hoppar. Personen sitter där på stolen, men ingen är ”hemma”.
För att finna nykterhet krävs behandling och för att behålla nykterheten krävs ett fortsatt arbete i tillfrisknandet, livet ut. Det är lätt hänt att alkoholister byter drog när man upphör med sitt mötesgående. Relationer, sex, spel, träning, arbete, shopping, mat, läkemedel, ja, vad som helst som ger en illusion om lindring. Till slut är personen tillbaka vid huvuddrogen igen.
Det finns inga genvägar.
Tillfrisknande är färskvara.
Det sker i nuet.

I tillit.

Har just haft ett jättebra samtal med en vän. Tänk att ibland lägger sig alla pusselbitar tillrätta. Frågetecknen rätas ut. Plötsligt är allting klart och fritt från rädsla och i stället infinner sig TILLIT.

Frid.
Lugn.
Tillförsikt.
Allt är som det ska.
Nu igen!
Om jag bara vågar stanna i den här känslan.
Länge.
Men i morgon bitti när jag vaknar kan det snurra en massa tankar i skallen igen, om att jag ska förändra, agera, fixa och styra och regissera och hålla på.
Därför skriver jag ner det här jag är i nu.
För att påminna mig om att jag bara behöver v a r a.
Här och nu.
Det är lugnt.
Släpp taget.
Sitt i baksätet.
Jag kommer att märka när det är dags.

Tidigare i veckan fick jag samma budskap från en annan kär vän och fd kollega.

Min högre kraft talar till mig genom andra människor (bland annat).

Och jag tänker igen på vad det är som är viktigt.


 

 

Efter nattpasset.

På min ö sitter jag ute och äter ”frukost” nu klockan två. Jag har jobbat i natt. Bästa stället att sova  efter ett nattpass är här.

Kallt i huset var det när jag kom, men med dubbla täcken blev det snabbt varmt i bingen.

Yoghurten i kylen har dagens datum som bäst-före. Vilken tur.

Kaffe finns alltid här.

Tokig vore jag annars.

Det blir en fin dag med vila, lite sol mellan molnen och det största; andligheten i naturen.

 

När tidtabellen inte stämmer.

Jag tror på en högre kraft.
Jag är inte religiös på en fläck.
Jag har en egen tro.
En andlig tro.
Jag tror till exempel inte att det finns någon slump.
Det som händer händer av en anledning.
Jag tror på att vi får budskap eller tecken och att vi möter just de personer vi behöver.
Jag tror på att det finns en mening med livet. En mening med det som sker.
Oftast får jag det jag ber om.
Ber och ber, jag snackar med min högre kraft när jag kör bil, eller när jag sitter på en sten vid havet eller går i skogen eller handlar på ICA eller var och när som helst.
Jag tackar väldigt mycket. Varje dag.
Jag tackar för det som många kanske tar för självklart.
Livet blir så ljust och fint då, när jag kan känna riktig tacksamhet för mitt hem, min säng, min familj, för alla stjärnklara nätter och för att jag har råd att köpa gott kaffe.
Ibland ropar jag till den där högre kraften, att jag vill ha lösningar på olika problem.
Varje dag ropar jag vissa perioder, men det blir inte som jag vill när jag vill.
Och så tänker jag, att nu är jag där igen och ska styra.

Ha kontroll.

Fixa.

Regissera.
Då blir jag påmind om nuet.
Och så tänker jag, hur är det just här och nu i livet?
Hittills har det inte hänt att jag har haft kronofogden efter mig, eller att jag inte har mat för dagen, eller något annat som fått mig att falla ihop och inte orkat resa mig igen.
Jag har lätt för att springa före.
Oro för hur det KANSKE ska bli är mig hack i häl.
Tills jag påminner mig själv igen och igen, att allt är som det ska.
Min tidtabell och änglarnas är inte alltid synkade.
Och jag behöver bara ta det lugnt, här och nu, en dag i taget.
Byta min rädsla mot tillit.
Så i dag är jag tacksam för, (förutom det redan uppräknade):

mitt boende
mitt vikariat
att jag har matlåda till jobbet i dag
gullpussar som jag fick i går av en älskad liten person
mitt nya gröna nagellack
familj och vänner
mitt hår
min andlighet
allt som hjälpt mig på vägen till att komma hit där jag är i dag
alla som kommer att fortsätta vara mina inspirationskällor
glädjen i mitt bröst
att jag kan sätta gränser
att jag inte har  ätit godis på elva dar
att jag bor vid havet
dansen i benen
morgondagen med ett tjugofemårsjubileum som jag ser fram emot

Prova du med, att skriva ner fem eller tio saker du är tacksam över.

Var uppmärksam på vad som sker inuti medan du skriver.

Bilden.

  • Bilden som finns på Facebook fick mig att gråta.
    Lilla pojken.
    Tre år.
    Han ligger på stranden och han är död.
    Han har drunknat när hans familj försökte fly från kriget.
    Jag har sett bilder förr.
    Bilder och filmer på TV.
    Tänkt att ”jag borde”.
    Bilden tog mig från ”jag borde” till ”jag ska”.
    Mitt bidrag kan inte göra den lilla pojken levande igen, eller hans syskon eller hans mamma.
    Inte mina tårar heller.
    Kanske kan jag hjälpa en annan liten pojke eller flicka, kanske kan någon få nytta av mitt bidrag, och ditt.
    Bilden har suttit kvar hela dagen.
    I kväll bad jag två små pojkars mammor att pussa dom från mig.
    Och jag fattar varför just den bilden på Facebook fick mig att äntligen lätta på lädret.

September

Det verkar vara slut nu.
Slut på sommardagarna, slut på solgass och bad.
Det är OK.
Jag behöver bara lite tid.
Lite tid att vänja mig vid att äta frukost inomhus, lite tid att liksom landa i en annan värld.
En värld med en massa krav, plötsligt, från arbetsförmedlingen och skatteverket och fan och hans mormor.
Det har varit så skönt där ute på ön.
Som i en egen liten bubbla där jag har gått ut i nattlinne och hämtat saltvatten i hinkarna, och legat i hängmattan efter disken och kanske fortfarande gått runt i nattlinne tills solen har stigit över tallarna så hela stranden har badat i gyllene varmt.
Hösten är fin den med.
Höst är äppelpaj med vaniljsås och filmer med Meg Ryan och värmeljus och eld i kaminen.
Nu vill jag baka frökex igen och laga mat som tar tid.
Dricka te på kvällen.
Det doftar så gott i skogen på hösten.
Havet blir upproriskt och bråkigt och dånar och piskar. Jag älskar´t!
Då vill jag stå på piren med ansiktet mot havet och känna vinden och helst ska det spöregna också.
Då känner jag mig liten.
Liten och maktlös.

Igen.