Anhörig?

Att leva nära någon som dricker eller använder andra droger kan vara oerhört svårt och smärtsamt. Kanske är du fylld av obesvarade frågor och förvirrade tankar. Kanske har du försökt med allt. Allt, som du av kärlek och omsorg för den beroende kan tänka dig skulle kunna underlätta för honom/henne, det som kanske skulle få personen att sluta dricka, bli nykter och drogfri.
Många av oss som levt med en alkoholist/narkoman/läkemedelsberoende/sexmissbrukare osv har hotat med att lämna om personen inte slutar, vi har ställt ultimatum, men inte fullföljt det vi sa, vi har gråtit, bönat och bett, skrikit, lämnat och kommit tillbaka, sagt att ”0m du älskade mig skulle du inte ha druckit i kväll igen”, hällt ut sprit, blandat ut med vatten, satt märke på flaskan för att kolla, gömt och letat och klandrat och skuldbelagt och hållit på.
Tömda på energi med värkande axlar stod vi där, ensamma i en tvåsamhet, förtvivlade, oroade genom sömnlösa nätter, och kände oss otillräckliga för att vi inte kunde FÅ PERSONEN NYKTER.
I huvudet snurrade en centrifug med tankar som enbart handlade om alkoholisten.
Kort sagt, vi övergav oss själva för en annan människa. Utan att ha blivit ombedda. Utan att det hjälpte eller ens var till någon nytta för någon.
Ändå fortsatte vi.

När livet gör tillräckligt ont, då söker vi hjälp.
Vi söker professionell hjälp hos en beroendeterapeut och får verktyg.
Vi får veta, att det vi gjort av kärlek och omsorg tyvärr bara har bjudit alkoholisten på en biljett ännu längre in i missbruket.
Personer som lider av medberoende är ofta mycket kärleksfulla människor, som vill ”hjälpa” andra.
Kanske har vi hjälpt andra sedan vi var barn. Tagit ansvar för en vuxen, ett syskon. Blivit berövade vår rätt att vara små.
Kanske växte vi upp i en dysfunktionell familj med missbruk, ilska, våld, psykisk sjukdom eller religiös fanatism.
Kanske har vi utvecklat ett behov av att vara behövda.
Kanske har vi fått med oss ett behov av att vara svikna. För att det är något vi känner igen. För att det var så det var.
Kanske har vi ett behov av att leva i kaos.
Den som vuxit upp i kaos är trygg i det. Det är bekant. Det kan man hantera. Smärtan bjuder inte på några överraskningar.
Så det handlar inte om alkoholisten.
Det handlar om dig.
Den enda du kan förändra är dig själv.
Ibland leder det till att alkoholisten tvingas ta ansvar för sitt.
När inte du gör det längre.
När du inser, i huvud och hjärta, att ditt liv är ditt, att din historia med ouppklarade affärer inte försvinner av sig själv.
Ditt liv är ditt, och ingen kom till denna jord för att ge upp sig själv i hopplösa försök att ”fixa” någon annan.
Så vad behöver du?
Hur länge vill du fortsätta att leva ett liv i andra hand?
Det finns en lösning.
Det finns verktyg.

Det är aldrig för sent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *