Var hos tandläkaren i dag. Jag ringde för jag hade tandvärk.
Kände fel. (?)
I den tanden jag tyckte mig ha ont var det alls inget fel. Han knackade och tog röntgenplåtar och höll på.
Ingenting pekade på att det var nåt tok.
– Då kan jag gå då, sa jag.
Men naturligtvis hittade tandläkar’n ett hål på dataskärmen i en annan av mina tänder.
– Det är du som bestämmer, sa han.
Som jag brukar säga åt mina patienter som inte direkt hoppar jämfota av glädje över att behöva gå i behandling.
Så jag tänkte att det är väl lika bra. Dan är ju ändå förstörd liksom.
Usch vad jag är rädd när jag ligger där i tandläkarstolen. Och så försöker jag tänka på lyckliga stunder i mitt liv. Alla stunder på och i havet och på hur mina barnbarn låter när dom skrattar och campingsemestrar när mina barn var små och hur det var när jag tog studenten och hade druckit Gröna Hissen hemma hos Marianne på morgonen och hur det kändes att vara kär för första gång och sån’t.
Inte hjälpte det.
Då började jag muta mig själv i tanken.
– Du kan få en Tomte-latte när det är klart. Eller kanske ska vi ta och kolla på en bodylotion eller en ny bil? Eller en röd klänning? Sån som Tiina skrev om på Facebook? Du kan få VAD DU VILL.
Så håller jag på.
Efteråt vill jag bara gråta men man får ju skärpa sig.
Men nu blir det en latte i alla fall.
Fast ingen Tomte-latte.
Det får vänta.

 

Våga säga nej till det du inte längre vill ha i ditt liv.

Andlighet kan vara så mycket.

Det kan vara ett sätt att må bra i en strulig värld.

Att våga lita på, att allt är som det ska fast det kanske inte är som jag vill att det ska vara jämt.

Att våga lita på något större än jag själv är andlighet för mig. Kunna lämna över. Släppa taget. Åka i baksätet.

Naturen, med alla dess skiftningar, är definitivt den plats där jag starkast känner andlighet. Under stjärnorna, på havet, när himlen färgas röd av en solnedgång eller dunkelblå av ett åskväder som närmar sig. Björkarnas lila nyans i mars. Det första snöfallet, jag älskar det! Varenda år blir jag barnsligt lycklig av den första snön. Jag vill ut och fånga snöflingor med munnen och när det blir mer snö vill jag göra snöänglar!

Snö är andligt.

Vackert.

Rent.

Stämningsfullt och juligt.

Tänk om vi är här av en anledning. Tänk om vi inte bara har ett enda liv. Tänk om det finns en mening med allt som sker, med alla vi möter. Tänk om vi möter just den vi möter för att det finns en möjlighet i det. En möjlighet att växa, att bearbeta, att lära oss något om oss själva.

Kaj Pollak säger att vi har mest att lära av ”ettorna”. De, som vi inleder något djupare med, de vi blir kära i, och väljer att leva med.

Tänk om de är våra viktigaste lärare.

Tänk om de, som vi får mest smärta av i kärleksrelationer är utsända.

Tänk om vi ska upptäcka, att han är precis som mamma, eller pappa, eller styvfarsan eller någon annan vi har ouppklarade affärer med. Och nu har vi chansen att klara upp vår unfinished business. Som vuxen. När vi var barn kunde vi inte. Vi stod ut för det fanns inga val. Vi var maktlösa, vi var små varelser som inte kunde försvara oss, och ofta fick vi budskapet att det som sker här hemma talar vi inte om. Vi var utlämnade till det dysfunktionella, vare sig det gällde missbruk, övergrepp, ilska och våld, psykisk sjukdom eller stark religiös fanatism.

Vi förstod inte. Vi var förtvivlade. Ensamma i vår upplevelse.

Vi trodde att det var oss det var fel på.

Som vuxna kan vi söka upp en samtalskontakt eller en självhjälpsgrupp. Vi kan gå i anhörigbehandling. Vi kan åka på så kallade ”vuxna Barn-veckor”.

Vi kan ta hand om oss själva och välja bort det som inte längre gagnar oss.

Det kunde vi inte när vi var barn.

För att hitta till en lösning behöver det ofta göra ont först.

Smärtan gör att vi söker hjälp.

Ibland kommer en utsänd och gör illa oss känslomässigt på samma sätt som någon gjorde när vi var barn.

Då har vi möjlighet att välja.

Ska jag tillåta den här personen att behandla mig illa?

Ska jag fortsätta på samma väg som jag alltid gått?

Eller ska jag för en gångs skull stå upp för mig…

Att tillfriskna är ett sätt att få stopp på smärtan.

 

Ja, hörni.

imageMin mest dysfunktionella relation just nu, och den enda, när jag tänker efter, är den med arbetslöshetskassan.
Alltså.
Vilken energi som går åt.
Jag vet faktiskt inte om det är värt att vara kvar.

Annars är livet fint.

November är här.
November med sina tusen olika nyanser av grått, grönt och brunt.
Havet så stilla.
Träden nakna.
Kniporna i viken samlas, flyger upp när jag kommer på stigen.
Jag längtar efter att få ta fram adventsstjärnor och stakar.
Röda ljuslyktor. (Jag har redan tagit fram en.)
Jag vill baka Lussekatter med A och W.
Spela julmusik.
Men än får jag nog ge mig till tåls.
Det är på gränsen till kriminellt att börja för tidigt!

Bilden från ett annat år får mig att längta ännu mer.