Lust och förlust.

På min utbildning pratade vi mycket om lust och förlust.

Om det lilla barnet som gråter när glassen tar slut, för att det inte går att få en till. Fast barnet vill. För att det var så innerligt gott. Och så tog glassen slut!

Vi vuxna Jag blir också nedstämd när roliga saker tar slut.

Som när huset varit fullt av de jag älskar mest, och så åker dom.

Det blir så tomt. Ett tag.

Sedan hittar jag tillbaka igen. Tillbaka till trivseln som finns utan. Ändå.

Jag gråter inte, lider inte, men jag upplever förlusten av det som var. Jag hanterar det. Självklart.

Det är då jag behöver prata med någon. Någon som förstår. Någon annan mormor/farmor.

Jag har såna att ringa. Farmödrar och mormödrar som känner igen och som lyssnar.

Det behövs egentligen inte mer än att någon lyssnar.

En stund, bara.

Om ingen svarar så kan man till exempel titta i kylen om det finns någon liten Rocky Road kvar.

Det kan kännas som lindring.

Aladdinaskar är inte sällan förekommande i våra hem den här tiden på året. En eller två praliner lindrar snabbt.

Så blir det nya dagar, då det inte längre känns tomt. Tills nästa gång.

Långa ledigheter som tar slut och avbryts plötsligt av okristliga arbetstider är andra exempel på förluster. Grymma förluster.

Då är det bara att stänga av, bita ihop och köra all in. Det går oftast över av sig själv, efter en eller ett par veckor. Här hjälper inga Aladdinaskar.

Att ha förmåga att vara i nuet, i total närvaro, när nuet är rosenskimrande och glädjefyllt är en gåva.

Det har jag blivit rätt bra på med åren.

Kanske är det också en bidragande orsak till att det känns när rosenskimret tar slut. Men det är det värt.

 

 

 

 

Det inre sårade barnet.

För många av oss fanns ingen vuxen att lita på.
Vi blev berövade vår rätt att vara barn.
Obekräftade, osedda, utan omsorg och trygghet irrade vi omkring och gjorde vad vi kunde för att få uppmärksamhet.
Vi blev ”duktiga” och tog ansvar för de vuxna, eller så blev vi rebeller, eller ständigt skämtande ”clowner”. Några av oss blev de osynliga, som ingenting krävde. Till synes nöjda, tysta hade vi bestämt oss för att inte vara till besvär.
Vi var alla vilsna och kände oss ensamma i våra struliga familjer.
För att överleva tog vi på oss de olika rollerna, som många av oss fortfarande lever i.
Rollerna stelnade till falska identiteter.
De vi var ämnade att bli kom inte fram.
Inuti oss finns den lilla flickan eller pojken, som kanske fortfarande väntar på att få komma fram.
Väntar på att bli sedd, lyssnad på, bekräftad och älskad.
Finns du
där
för ditt
inre
sårade
barn?
Addiktolog Eva Åströms foto.

När inte jag själv sätter stopp …

Jo, jag klättrade upp på loftet som jag skrev i förra inlägget.

Men jag var nere igen, efter några timmar, snabb som blixten.

Antingen matförgiftning eller magsjuka. Så när inte jag själv sätter stopp på jobb-passen tycks någon annan göra det.

Här ligger jag. I soffan. I dag skulle jag köra julklappsrace på Valbo köpcentrum.

Nu blev det inte så.

Det blev koka vätskeersättning.

Jag lyckades ta mig till postlådan.

Det får räcka så.

Jag hinner. En annan dag.

 

Work eat sleep – repeat.

Så ser det ut nu igen.
Work, eat, sleep, repeat.
Det är ingen annan än jag som har styrt upp det så.
Jag har fortfarande lite svårt att göra saker med måtta ibland.

Det finns ingen broms, liksom.
Ta en chokladbit ur Aladdinasken, till exempel. Not me.
Och det är så här, att när det finns en pärm med lediga jobbpass och det bara är att fylla i sitt namn på de passen som ingen ännu har tagit, då kör jag. SÄRSKILT om det är veckoslut.
Jag suddade dagen efter, när jag hade sansat mig och tänkt efter.
Men jag suddade inte på alla ställen.
Bara två.
Och så har jag ju ett till jobb.
Det tredje sa jag ifrån om här om dagen.
Det räcker med två.
Och inget av jobben har kommit genom arbetsförmedlingen.
Men det var det väl ingen som trodde heller.
Hur som helst, jag vill dra in lite cash nu.
Det ska bli jul.
Julen kostar. I alla fall i mitt liv.
För att jag vill att den ska få kosta.
Jag vill äta gott och ha svart kaviar och räkor på ägghalvorna.
Starkt kaffe och Aladdinaskar ska det vara på soffbordet så jag kan ligga i soffan, glo på TV, sörpla kaffe och dra i mig olika praliner. Iklädd pyjamas och varma julstrumpor.
Jag vill ge julklappar till dom jag älskar.
Jag vill ha blinkande tingeltangel och dingelidong i varje hörn.
Det ska va jul.
På riktigt.
Med extra allt.
Men nu behöver jag upp på loftet och sova.
Ska upp i ottan i morgon igen och jobba järnet.
Det är ju veckoslut!

Prokrastinering är mitt middlename.

Jag tänker inte ge upp.

Hör ni det.

Jag har en dröm, en vision, ett mål till här i livet.

Det är inte att hitta en man.

Det är inte att gå ner tjugo kilo.

Det är inte heller att få ett nytt jobb.

Min vision, dröm och mitt mål är att skriva böcker.

Jag har skrivit en redan.

Men jag bär på minst två till, inuti. Två oskrivna, oförlösta, oblivna.

Den ena är förstås inte helt och hållet oskriven.

Jag har strax över 11000 ord skrivna i den.

Den andra är oskriven. Så när som på kanske femtio ord.

(Just nu när jag sitter här och skriver undrar jag om inte det är en mus i skåpet under diskbänken. Jag har nedsatt hörsel, visserligen, men det låter fasen skumt.)

Hur som helst, jag har absolut allt jag behöver för att få ändan ur vagnen och sätta igång.

Förut, när jag bodde i stan, tänkte jag, att jag ska skriva när …

… jag har ett litet hus vid havet att skriva i (check)

… barnen flyttat hemifrån så jag kan skriva i lugn och ro (check)

… jag har ett jobb så jag kan sitta uppe och skriva på nätterna (check)

Sedan när allt detta var uppfyllt, då kom att jag skulle skriva den där boken när jag hade en Mac.

Jag har en Mac.

Mitt middlename är Prokrastinera.

Just nu har jag inget ”Jag ska skriva sedan när”.

Jag har bara min fucking inre sabotör som inte vill att jag ska göra något så bra om att ge ut en bok till.

Och en mus i skåpet.

Kanske.

Jag ska gå och se efter. Nu. Klockan är snart halv två.

På natten.

Jag älskar att jag är ledig i morgon.

God natt.

 

 

Advent.

I morse, medan kaffet bryggdes, gick jag ut på tomten i foppatofflor och pyjamas och tog in lite granris till hyacintgruppen.

image

Älskar att bo på landet!

Älskar advent.

Älskar livet. På riktigt. Det har inte alltid varit så. Det har funnits stunder då det har gjort ont. När livet har känts som ett svart hål.

Det finns inga garantier för att livet ska vara en seglats på en räkmacka. Inte för någon.

Tacksamheten för att det just här och nu, (den enda tid jag har), är bomull runt hjärtat, och för att solen skiner, för allt det fina jag har runtom … den är stor.

Advent är glädje för mig. Tiden innan jul. Hyacinter. Lussebak. Alla ljus. Julmusik.

image

Och samvaro med mina nära och kära.