Lust och förlust.

På min utbildning pratade vi mycket om lust och förlust.

Om det lilla barnet som gråter när glassen tar slut, för att det inte går att få en till. Fast barnet vill. För att det var så innerligt gott. Och så tog glassen slut!

Vi vuxna Jag blir också nedstämd när roliga saker tar slut.

Som när huset varit fullt av de jag älskar mest, och så åker dom.

Det blir så tomt. Ett tag.

Sedan hittar jag tillbaka igen. Tillbaka till trivseln som finns utan. Ändå.

Jag gråter inte, lider inte, men jag upplever förlusten av det som var. Jag hanterar det. Självklart.

Det är då jag behöver prata med någon. Någon som förstår. Någon annan mormor/farmor.

Jag har såna att ringa. Farmödrar och mormödrar som känner igen och som lyssnar.

Det behövs egentligen inte mer än att någon lyssnar.

En stund, bara.

Om ingen svarar så kan man till exempel titta i kylen om det finns någon liten Rocky Road kvar.

Det kan kännas som lindring.

Aladdinaskar är inte sällan förekommande i våra hem den här tiden på året. En eller två praliner lindrar snabbt.

Så blir det nya dagar, då det inte längre känns tomt. Tills nästa gång.

Långa ledigheter som tar slut och avbryts plötsligt av okristliga arbetstider är andra exempel på förluster. Grymma förluster.

Då är det bara att stänga av, bita ihop och köra all in. Det går oftast över av sig själv, efter en eller ett par veckor. Här hjälper inga Aladdinaskar.

Att ha förmåga att vara i nuet, i total närvaro, när nuet är rosenskimrande och glädjefyllt är en gåva.

Det har jag blivit rätt bra på med åren.

Kanske är det också en bidragande orsak till att det känns när rosenskimret tar slut. Men det är det värt.

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *