Granen.

De flesta som känner mig vet att jag tycker om träd.

Många träd vill jag ha runt husen, och nära.

Men ute på ön fick jag tipset av två vänner, att ta ner åtminstone två granar, som står precis intill gäststugan, och gör att det inte kommer någon sol på taket, och konsekvenserna av det fick jag se när dessa två herrar klättrade upp och rensade taket från tjocka lager med mossa i höstas.

Jaja, tänkte jag, det fixar nog inte jag, men dom hjälper mig säkert.

I dag åkte jag in till stan och träffade två tjejer som bodde nära mig bakom skolan på Brynäs, när jag var liten. Vi har inte umgåtts alls genom åren, men vi har varandra på sociala medier och bestämde att ses i dag. Det blev ett jättefint möte! Djupa samtal, tiden gick alltför snabbt och konditori LIDO stängde, men jag hoppas vi kan ses igen.

Efteråt åkte jag och tankade, och på hemvägen kände jag längtan till ön, fast jag var där i går med barn och barnbarn. Det är nånting med vårkvällarna, med att vara alldeles ensam där, när påskfirande grannar har återvänt till stan. Det är då sjöfåglarna ligger i viken, där isen släppt, och det är tyst och stilla. Solen dalar. Kvällsljuset är hoppingivande och lovar ljusare tider.

Så jag åkte dit, tog mig över och satte mig på bänken en stund. Två gäss for upp från stenarna vid båtplatsen. Jag kom att tänka på dom där granarna. Hämtade nyckeln till vedbo´n, tog sågen och gick fram till den ena och sa förlåt vännen,

I´m sorry but I have to kill you. Typ.

(Jag vill inte såga ner träd, det gör ont i mig, men a woman´s got to do osv.)

Jag stod där i min nya fina kapp-jacka från Lindex i Bollnäs, och finbyxorna, och satte sågen i granstackar´n och försökte minnas vad han sa, den där Bengt, om på vilken sida man ska börja för att trädet ska falla åt rätt håll.

Ja, det löser sig, tänkte jag, det var ju inte värsta kalibern på granstackar´n, om man säger så, men jag var lite orolig att båten skulle få den över sig. Den ligger där, på land, klar att glida ner i spa´t så snart det blir lite varmare.

Men jag sågade, och tjoff så var det klart.

image

Nu återstår den andra, kompisen, som säkert står där och gråter nu.

Jag orkade bara en i kväll.

När jag vet fast jag inte vet.

Söndag. Grått. Men när jag öppnar dörren hör jag talgoxarna kvittra. Det gör mig lycklig.
Jag har ätit en god lunch, kycklingfile med en sås gjord på gräddmjölk, fetaost, vitlök och massa annat gott. Tvättmaskinen går, jag har det lugnt och skönt och förbereder mig för en ny arbetsvecka.
I går träffade jag vänner, vi lunchade på Söder. När jag var och handlade efteråt hade jag turen att träffa någon jag blir jättelycklig av att se. Han är snart tre och truten går på honom och han hörs stundtals över hela ICA MAXI. Visserligen hade jag varit med honom redan på fredagen när jag kom från jobbet, men det finns två personer som jag aldrig får riktigt nog av. Han är en av dom. Den andra håller jag på längtar ihjäl mig efter. Det har gått en vecka sen sist.
Jag vet något som jag ännu inte kan veta i huvudet, men intuitivt. Det är spännande och jag får lust att agera i frågan fast det känns ju lite spoky eftersom inget är klart ens. Men samtidigt är jag övertygad om att om jag gjorde det skulle det bli full fart eftersom manifestation påskyndar saker och ting som vi vill ska hända, men bara har som en affirmation eller vision.
Ja det ska bli spännande!
Livet ÄR spännande. Hela tiden, varje dag. Och fantastiskt!