Mors Dag

Det är Mors Dag i dag.

Jag har under de senaste åren insett att jag aldrig har haft någon mamma.

Ja, naturligtvis hade jag en mamma som födde mig, men som var berövad sin förmåga att vara mamma. Mamma på riktigt. En mamma i närvaro, en omsorgsfull mamma med alla sinnen vakna, men förmåga att se sitt barn, vara lyhörd, ge barnet det barnet behöver. Vara trygg i sig själv och förmedla trygghet. Ta kloka beslut. Ha rutiner.

Min biologiska mamma led av sjukdomen alkoholism, som många av mina bloggläsare redan vet.  Det var ingenting hon hade valt. Ingen väljer att bli beroende. Men hon blev det. Utan att hon ville.

När hon dog i skrumplever adopterades jag till min biologiska faster. Min pappa var död sedan många år och den man jag hade haft som styvpappa var om möjligt ännu längre sjunken i sjukdomen.

Adoptivmamman hade rutiner. Hon hade ordning och reda på saker och ting. Tyvärr saknades ändå förmågan att vara mamma, så som jag tänker om mammor. Det var inte alkoholproblem hon led av, även om hon var trevligast med lite vin i sig. Jag har aldrig sett henne berusad.

Att bekräfta var hon dålig på. Jag hörde en enda gång under alla år att något jag gjort, sagt, valt var BRA. Det var när jag efter att yngsta dottern fyllt 8 gick tillbaka till heltid på jobbet.

– Det var bra, sa hon då.

Jag dömer inte henne, och jag dömer inte min biologiska mamma heller.

Jag har fina minnen av faster, det fanns glada stunder då hon sjöng, bakade maränger, eller när vi rodde ut på havet nån gång och det var alldeles stilla och spegelblankt. Hon (och hennes man) gav mig massa julklappar och presenter. Dyra. Fina. Det var kanske hennes enda sätt att kunna visa att hon tyckte om mig på. Eller kompensera sin oförmåga.

I tonåren blev jag rebell, så långt jag vågade eftersom jag var rädd för stryk. Stryk och att dom skulle ta ifrån mig min transistor, eller ge mig utegångsförbud.

Det fanns en människa som jag tror älskade mig.

Det var min farmor.

Farmor Signe, som var min biologiska pappas och min adoptivmammas styvmor (Är ni med?), och som visade hur glad hon blev när hon öppnade dörren på Klippan i Bomhus, och jag stod där på trappan. Farmor Signe, som hade nybakade kanelbullar och hallonsaft och lät mig vara jag. Farmor Signe, som jag inte var släkt med på en fläck egentligen, men som var så viktig för mig. Hon förstod. Hon var glad. Hon skrattade mycket. Hon var den jag gick och hälsade på när jag själv hade blivit mamma, för att där fick jag och min lilla dotter den bekräftelse som jag saknade av min mamma. Hon som inte kunde ge. Hon som var stressad, självupptagen, ickenärvarande och ständigt i oro och missmod.

Jag har haft stöd i några av grannarna på landet också. Hos de som såg och förstod. För mig har det varit en väg till överlevnad att berätta. Trots att det var tabu. Jag fick inte tala om hur det var hemma. Men jag gjorde det ändå. Jag berättar fortfarande. Det har varit och är nödvändigt. Nödvändigt för mig, och för andra, som kanske känner igen sig. Andra som belagts med munkavel och som packningen kan gå på vilken minut som helst.

Vi har alla rätt att äga vår sanning och säga som det var.

Att skydda förövare är aldrig tillrådligt.

Jag läser på Facebook alla hyllningar till kärleksfulla mammor. De mammor som hade förmågan. Jag känner en saknad efter en sån mamma. En mamma som inte var arg, hotfull, ilsken, bitter, eller som skammar och ger skuld.

Det hade varit fint med en sån.

Jag har accepterat det jag inte kan förändra och jag har valt att försonas, med hjälp av terapi i grupp och sk ”Vuxna-barnveckor” på Korpberget samt självhjälpsgrupper. Det finns en lösning som tur är.

Så.

I dag på Mors Dag vill jag tänka på det fina jag fick av  mina ”mammor”, både i min första familj och i adoptivfamiljen.

Men mest vill jag omfamna min farmor. Min farmor som fanns där. Närvarande. Kärleksfull. Omsorgsfull.

När själen jublar.

Jag gjorde en lista på tre platser jag tycker om att vara på.

Därefter frågade jag mig själv hur ofta jag var där. Och vad det var som gjorde att jag inte spenderade mer tid där, eftersom jag uppenbarligen mådde bra när jag var där.

 

Det finns platser där min själ jublar. Platser dit mitt hjärta längtar. Platser där jag inte kan låta bli att hoppa jämfota av lycka.

I dag väljer jag dessa ställen, så ofta jag kan. Där själen jublar, där ska jag vara!

 

Jag har också listor i mitt huvud på sån´t jag tycker om att göra.

  • Åka ut med flotten.
  • Vara med mina barnbarn.
  • Skriva.
  • Lukta på parfymer i olika affärer.
  • Äta gott.
  • Dansa.
  • Gå i skogen.
  • Sitta på bryggan och andas.
  • Bada i havet.
  • Gå till frissan.
  • Umgås med vänner.
  • Gå på möten.
  • Jobba på mitt nuvarande jobb.
  • Samtala med människor. På riktigt. Inte det ytliga kallpratet, det är jag dålig på.
  • Köpa en kulglass och en kopp kaffe och sitta och glo på folk.
  • Läsa sagor.
  • Skratta.
  • Föreläsa.
  • Sjunga.
  • Äta frukost på flotten.
  • Prova nya saker.
  • Lyssna på musik.
  • Baka äppelmuffins.
  • Bada i ett badkar med mycket skum och tända ljus.
  • Skriva tacksamhetslistor.
  • Läsa.
  • Åka på kryssning.
  • Vara med min familj.
  • Sitta på en sten vid vattnet och meditera.