Nyanser.

Efter jobbet i dag; direkt ut till ön utan att passera GÅ. In med vattenflaskorna, ut igen och ner på flotten.

Solen värmde det svarta jeanstyget på benen. Allt var stilla. Total tystnad. Vindstilla.

Som att landa i en bubbla, en bubbla av lugn och sinnesro, en bubbla av andlighet.

Jag älskar den där ön.

Och det blev så att jag tvättade ett fönster där, i alla fall insidan, och käkade middag och pysslade lite.

Och plåtade havet såklart. Havet med sina miljoner olika nyanser.

Jag har också olika nyanser. Ena dagen trött som ett utslitet äppelmos och nästa dag full av energi och lust och kreativitet.

Och nu sitter jag i soffan med datorn i knä och äter en liten liten bit bara, av en mörk chokladkaka.

Pytteliten.

Morgon i stugan.

Äntligen kom solen fram bakom dimman en stund i går eftermiddag.

Jag satt på flotten och lapade i mig så mycket sol som det bara gick. Målade tånaglarna. Drack kaffe. Njöt.

Jag hade just skjutsat min dotter med barnbarn till stan. Tråkigt att solen kom just då, tyckte jag, men det var nog bara jag. Att ”fiska” på bryggan, plocka blåbär, titta efter sniglar och kasta pinnar i vattnet går lika bra utan sol när man är tre år och ute på livets upptäcksfärd.

Senare på kvällen åkte jag ut på havet med båten. Solen höll på att gå ner. Havet var som vanligt oändligt vackert. Jag vet inte vad exakt jag hittar där ute men någonting värdefullt är det. Ett lugn, en frihet, andlighet …

Ingen sol i dag, verkar det som, även fast några solstrålar letade sig in genom sovrumsfönstret tidigare på morgonen. Ja, det får vara så, jag kanske kan skriva, och så är det ju måndag i morgon, jag behöver fixa lite innan den nya arbetsveckan drar igång, för den kommer att bli intensiv.

En ny App har fångat mig totalt. Jag satt uppe till efter ett i natt och SJÖNG. Kolla Stina Wollter på Instagram, hon demonstrerar på ett ypperligt sätt denna glädje-App som tycks få mig att släppa sovklockan och bara ha kul halva natten.

Och vet ni. Jag bryr mig inte längre om vad folk tycker om min sångröst. Jag sjunger för att jag vill.

Kräftkväll på flotten.

image

SV 9m/s. 15 i byarna. Gråmulet. Jag läser. Diskar. Överväger om jag ska packa ihop det nödvändigaste och sova pä fastlandet en natt eller två. Längtar efter rinnande vatten, duschen, tvättmaskinen, men mer än så är det inte som lockar.
Ett vemod smyger sig på här på ön såna här dagar. En känsla av att sommaren är slut. Fast jag vet att den inte är det.
Jag fantiserar om ett boende i stan allt oftare. Släppa huset på fastlandet.
Vad det är jag tror att det ska ge mig är jag inte riktigt säker på.
Det kanske går över.
Eller inte.
I går hade jag mina go’vänner här.
Då var det absolut sommar kan jag lova.
Vi åt kräftor på flotten,  och räkor, ostar, paj och baguette. Solen sken. Vinden var ljum och mild.
När jag dukat med kaffe och jordgubbar med drömkräm och grädde la jag loss flotten och vi puttrade ut på havet och njöt av en fantastisk augustikväll med mjuka dyningar och vacker himmel, svanar och tystnad.

Torsdagstankar i total tystnad.

Att låtsas att semestern räcker för evigt börjar bli svårt. Jag är smärtsamt medveten om antal dagar som återstår tills det är slut på detta fria och lediga liv. Livet utan krav. Livet utan att jag behöver veta vad klockan är. Livet där jag kan gå i nattlinne ute på tomten en hel dag om jag vill. Livet med film till klockan halv ett på natten. Livet utan bestämda mattider, jag äter när jag är hungrig. Livet på en ö. Med morgondopp, kvällsdopp och massa simma och plaska däremellan.
Fast livet på ön fortsätter, men jag behöver kliva upp tidigt. Jag behöver veta vad klockan är. Jag kan inte sulla runt bara. Ligga på flotten och steka.

Här och nu är det en sulla-runt-dag och det är toktyst ute. Inte en vindpust. Lite småkyligt (jag fick leta fram koftan i garderoben). Molnigt. Lugnt. Rofyllt. Tappar jag en knappnål hörs det till Småmuren. Ungefär.
Och jag städar bland alla torrvarorna. Hittar chips som gick ut i januari. Ostbollar från maj. Jag torkar hyllorna noga med såpa. Sorterar. Ställer i ordning. Det är trivsamt att göra det i dag. Jag ville ha lite musik på under tiden, men ångrade mig. Fast dottern hittade sladden till stereon så jag kan koppla ihop den med min iPhone och lyssna på Spotyfi. Men tystnad är fint.
När jag har städat klart (jag blev bloggsugen efter andra hyllan), ska jag baka ostplättar. Det är kul att ha alla ingredienser hemma, även fast jag bor där jag inte bor egentligen. Men jisses så mycket jag har burit med mig hit denna sommar och vår! Saker jag har tagit hemifrån. Vad nu hemifrån är. Det här känns mer än nånsin som hemma nu. Jag tar fortfarande saker hit när jag är till det andra huset och duschar, hämtar vatten eller kör en tvättmaskin. Fast det är augusti och jag förstår att en dag behöver jag ta allt pick och pack och återvända till det som just nu inte känns som hemma.
Jag har lagt ut i universum att jag kanske är beredd att bo någonannanstans.
Är det meningen så blir det. Annars får det vara som det är. Jag sitter inte i sjön. Men det är knöligt i vissa sammanhang. Och underbart i andra.

Allt är som det ska.

Karin-dagen.

Jag försöker låta bli att tänka på att det snart är slut.

För om jag går och tänker på det kan jag ju inte vara i nuet och njuta av dagen och stunden som ÄR. Men klart är ju att det är sista veckan.

Nog om det.

I morse var det massa bulliga, mörka, tjocka och höga moln över viken. Det fanns blå hål men solen hittade inte dit.

Senare på eftermiddagen blev hela himlen blå och jag tog fram mina lchf-muffins och moffsade på vispad grädde och nektarinbitar, gjorde kaffe och tog min bok och satte mig på flotten. Det blåste som attan men det gjorde inget.

image

Jag har haft barn och barnbarn här. Vilken lycka det är. Jag måste nypa mig emellanåt för att förstå att jag inte drömmer.

Den här sommaren är underbar. Och det är minst en tredjedel kvar. Visst är det bra!