Att våga lyssna inåt.

Men alltså LIVET.
LIVET när en är över 60 och det inte är så stor bit kvar av måttbandet. Det blir så tydligt om du tar ett måttband och håller tummen på den siffra som är din nuvarande ålder. Lek med tanken att du lever till 95 … inte mycket kvar att vingla på, eller hur?
Och jag vete fasen om jag lever det liv jag vill just nu. Alltså jag har ett fantastiskt jobb. Det är inte det.
Men jag saknar TID.
Tid till att vara Eva, tid att göra roliga saker, vara med dom som betyder mest, tid att gå i skogen, att gå på gym (?), tid att läsa, skriva, måla, fixa hemma, utföra tvåhundranitton saker som jag aldrig prioriterar därför att det finns åttionio andra saker som behöver komma före och sen är det dags att gå och sova så jag orkar upp igen nästa morgon och kan springa ett varv till i ekorrhjulet.
Jag har en tanke som inte lämnar mig.
Jag kan gå i pension.
Nu.
Eller när jag har fyllt år i höst. Nä, jag blir inte 65. Men jag kan välja att gå i alla fall.
Lita på att det bär.
Utan lön.
Seriöst så har jag inte mer pengar kvar på kontot nu, än när jag under en tid jobbade som timvikarie med en jämförelsevis usel skitlön. Jag handlar ju mer när det finns cash. Och eftersom jag kör många mil till jobbet varje dag går det massa tusenlappar till Cirkel K (fd STATOIL).
Hur ska en veta.
Jag behöver prata med folk som har gått tidigare i pension. Folk = ensamstående kvinnor. För finns det en till i hushållet är det ju inte lika riskfyllt.
Jag skulle kunna dra in pengar på lite av varje, typ föreläsningar, samtal, olika grupper i tillfrisknande från beroende och medberoende. Men på mina egna villkor. Jobba när jag vill. Inte varje dag 08 – 16.30. Med två timmar i bilen varje dag.
Jag skulle kunna skriva klart boken och sedan skriva en till och en till.
Jag har små människor i mitt liv i dag. Små söta gullisar som tycker om sin mormor. Gullisar, som betyder massor för mig. Jag älskar dom över allt på jorden. Det är en otrolig glädje att få vara tillsammans med dom. Det är nu dom är små.
Jag vill inte styras av rädslor i mina beslut. Jag vill göra mina val efter min inre längtan

Författaren i mig behöver andra.

Jag har en odisciplinerad del inom mig.
Det är den som får mig att inte motionera, inte fullfölja projekt, inte skriva, inte, inte, inte …
Så jag behöver vara med såna som bara gör. Människor som gör klart. Som slutför.

Jag behöver vara med de som lyckas, de som inte ger upp, de som skriver fast de inte har några ord. Jag behöver fråga, möta, lyssna, fråga igen och lyssna ännu mer.

Jag behöver tips och hopp och entusiasm och inspiration. Jag behöver se hur man gör för att skriva klart sin bok.

#vinnskriv2016                    http://skriv2016.se/