Ignorera inte dina drömmar.

Ibland får jag fyrtioåtta idéer som snurrar runt som i en  centrifug och jag vet inte vilken jag ska börja med typ.

Så blev det i dag. Det är då jag får bara andas och tänka ”en sak i taget och det viktigaste först”.

Pust. Det är lite bökigt att vara jag ibland. Men jag lovar, det är aldrig tråkigt!

Jag tror ju också att alla tankar som poppar upp, och som medför en impuls att på något sätt agera, inte bara är blaj-tankar som råkar fladdra förbi. De som får det att ”kvillra” är antagligen tankar som kan ta mig framåt. Tankar som drar mig i en viss riktning. Om jag inte bara låter dem stanna vid en tanke.

Typ i dag, på vägen hem från jobbet, mitt på 83:an sa det bara ”Hallå! Ta kontakt med _____”, en person som jag en gång hade som handledare och som gav mig ett tips, eller förslag. Det han sa har då och då under åren dykt upp i skallen på mig, men jag har inte gått vidare fast det är en tanke som lockar.

Så jag svängde in på en parkering och messade en kollega jag hade då, när den här mannen var vår handledare, och frågade om hon hade numret eller mailadressen till honom.

Japp. Precis nu när jag började det här blogginlägget kom svaret!

Jag har liksom ingen lust att låta mina förmågor rinna iväg till ingen nytta. Det finns massor som jag vill genomföra. Utbilda mig mer, till exempel. Jag vill ha en fotoutställning. Skriva klart olika böcker som ligger i datorn och är ”börjor”, ibland mer än börjor. Jag vill fortsätta jobba med människors växande, även när vikariatet på min nuvarande arbetsplats har gått ut.

Och jag tänker se till så att det blir så.

Det här med författardrömmen släpper jag inte. Jag kanske inte alls är någon bra författare när allt kommer omkring, men jag vill i alla fall ge mig själv chansen! Jag vill blomma. För att jag är värd det. För att jag kan ge något till någon annan. För att jag ska få komma till min rätt. För att någon som  behöver vägledning, till exempel i ett dysfunktionellt förhållande med en alkoholist, kanske just när det är som mörkast, eller när ångesten smyger sig på och trycket i bröstet ökar, av en slump slår upp en sida i min bok och läser något som gör att hon kan andas igen, komma tillbaka till insikten att det finns en lösning. 

Och att lösningen inte är att hon ska bära hela lasset, kämpa med att hålla fasaden uppe så att ingen ska se, och så vidare.

Därför.

Och av tusen andra anledningar.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *