Städa i hemmet eller i själen, det är frågan.

I går städade jag i köket. Lite lätt, bara. Torkade ur skåpet där soporna står, torkade en hylla och plockade bort sånt som inte behöver ligga på köksbänken. Dammsög i rummet, tog ut den sista tomten i friggeboden.

Människor jag möter berättar om sina behov av att ha ordning och välstädat hemma.  Någon kan inte gå hemifrån utan att bädda. Någon vill ha prydnadssakerna på hyllan stående med exakt samma avstånd emellan. Någon börjar torka bordet efter middagen innan alla i familjen, eller på arbetsplatsen med för all del,  har hunnit äta upp.

Det ska liksom vara klart. Helst innan man har börjat.

Perfektionism är ett gissel. Många lider av det, men kan inte låta bli att putsa diskbänken så fort en droppe vatten har hamnat där, eller stryka sina underkläder, även om de helst skulle vilja strunta i det.

Men den som har obearbetad kaos inuti behöver ha ordning på det yttre.

Då har man i alla fall kontroll på någonting.

Människor som lever nära en person som dricker för mycket eller använder andra droger utvecklar ofta detta beteende, men de flesta har det med från tidig barndom. Kanske i kaoset i en uppväxt med missbruk eller annan dysfunktion.

Att bli medveten och se vad det handlar om egentligen, är en bra början.

Jag rekommenderar att ”städa inuti”. Bearbeta, se vad som tillhör mig och vad som är andras. Städa bort det som inte tillhör mig.

I den processen kan det bli så, att kvinnan som inte kan gå hemifrån utan att bädda, så småningom gör det.

Utan skuld och dåligt samvete.

Jag måste ingenting men jag kan välja olika saker.

Jag har lärt mig att lyssna på mig själv.
När det känns ”NEJ”, så låter jag bli.
Jag måste ingenting. Men jag kan välja. Jag kan välja att tvätta fönstren, jag kan välja att köpa mat, jag kan välja om jag ska åka till jobbet, jag kan välja om jag ska betala billånet.
Men jag måste inte.
Ingenting måste jag.
Det är jäkligt skönt.
Det jag ska välja på söndag blir extra spännande. Då ska jag åka iväg och träffa en person som förhoppningsvis kommer att bidra till att jag så småningom får ännu mer frihet i mitt liv.
Frihet är så viktigt för mig. Jag står inte ut med känslan av att vara ”fången”, vara kontrollerad, bestämd över. Jag behöver luft! Hav! Himmel! Jag avskyr regler som finns utan att de faktiskt behöver finnas. Många regler behövs såklart. Men det här med parkeringsrutor. Vad i hela frid gör det om en ställer bilen bredvid? Där ingen ruta finns, och det inte stör på något enda vis att det står en liten fjuttig Citroën där? Bara som exempel. Och alla vi nattugglor, varför kan inte vi få börja jobba klockan tio när vi skulle prestera mycket bättre då? Och vem vill komma till en alkoholterapeut på samtal klockan åtta på morgonen? Bokar jag samtal då så lovar jag att ingen dyker upp!
I Danmark får barn som har läggningen att vara mer ”sova-länge-på-morgonen” börja skolan senare på dagen. Visst är det fantastiskt!
Hur som helst, nu är klockan snart halv ett,  och jag måste inte, men jag väljer att gå och lägga mig nu. Snart. Eller inte. En får se.

ÄLSKAR den här bilden! Hon till höger är jag.

Separationsångest.

Tomtarna ska bort nu. Läggas i olika kartonger. Jag har två gäng med småtomtar, och en Stor-Tomte. Stor-Tomten är ny för i år, och heter Atle.

De andra gäng-tomtarna är små. Några röda och vita, andra helt vita. De vita står på en rund duk som jag fick av barnens farmor, i ett fönster uppe på loftet. Dom står där, samlade runt en guldig glittergran.

Jag blir glad varje kväll när jag klättrar upp dit, och ser det där Tomtegänget, och lika glad varje morgon när jag ska ner igen.

De röd-vita tomtarna  står i ett annat fönster tillsammans med såna där röda träljusstakar, gjorda för julgransljus. Bakom står några julkort och glittrar. Azalean bredvid blommar för andra gången.

Och nu ska dom tas bort.

Julgranen gick det utmärkt att kasta ut förra helgen. Den tog för mycket plats och hade börjat barra, så kulorna gled av grenarna rätt vad det var. Julstjärnan i fönstret är kvar. Jag tycker så mycket om det där milda varma ljuset som blir när bara den är tänd.

Den andra julstjärnan, den på loftet, den slocknade i går eftermiddag med en smäll, när jag satte i laddaren till Macen i en annan kontakt! Och när jag tog ner stjärnan såg jag att lampan hade gått sönder, inte i skärvor, men lossnat och låg i en av stjärnans uddar. Det är något med elen i den här kåken som inte känns alldeles fulländat. Som lysrörsarmaturen i köket. Det tar upp till fyra minuter innan den börjar lysa från det jag har tryckt på strömbrytaren ibland. Så när jag har glömt att jag tryckt på strömbrytaren och gjort det jag skulle i mörkret och går in i rummet och sätter mig, håller jag på hoppa ur brallan när lyset tänds i köket. ”Hjälp vem är det som tänder lampan?!” Och sedan minns jag ju.

Om någon elkunnig läser detta tar jag tacksamt emot tips. Ett tips fick jag av exmannen; att byta glimtändare. Jag har bara inte kommit ihåg det… Men varför gick lampan i stjärnan när jag satte i kontakten till laddaren? Det gör jag ju nästan varenda dag?

Jag gick på walkabout i dag. Vid ön var det för mycket vatten för att jag skulle våga prova att vada över. Vill ju dit och kolla lite, gå in i huset, känna doften där inne, skriva lite i dagboken. Prata lite med tomtarna. Ja, för där finns det också tomtar. Två stycken. Dom bor där året runt och får stå i fönstret under vintern. Annars bor dom i ett litet rum där.

När jag gick tillbaka mötte jag en granne som jag bara träffat en gång tidigare vad jag minns. Vi stannade och pratade, det blev ett möte, inte bara det där ytliga snacket. Ganska länge stod vi där nere vid båtupptagningsplatsen. Det var ett otroligt fint samtal. Hon bjöd hem mig på kaffe och jag tackade nej. Just i dag gick jag ut i min pyjamasjacka med en sjabbig gammal stickad tröja från Gina Tricot utanpå, och jag hade mina visserligen bekväma, men sjabbigaste walkabout-brallor och kände mig inte presentabel på en fläck. Jag hade borstat tänderna innan jag gick, men det var väl också allt. Mössan nertryckt över håret som var okammat. Ja, ni fattar.

Så jag tackade nej. Ångrade mig lite efteråt men hoppas det blir fler chanser. Hon var verkligen intressant att prata med.

I kväll ser jag fram emot att titta på sista delen av ”Delhis vackraste händer”.

Och kanske ”Stjärnorna på slottet”.

Tomtarna, ja, dom får ett dygn till, kanske två eller flera. Ingen har fått negativa konsekvenser av prydnadstomtar, vad jag vet.

 

 

 

18 dagar.

I ögonvrån ser jag hur fåglarna flyger hit och dit utanför fönstret.

Talgoxar och blåmesar som äter nötter ur fröautomaten.

Nyss såg jag ekorren på väg nerför tallen.

Jag gjorde extra mycket kaffe till frukosten (om det fortfarande heter frukost kl 10.30). Yoghurt med blåbär och mandlar först, sedan ett ”Belvita breakfast” med fikonmarmelad och västerbottenost.

Jag älskar långa frukostar i soffan, utan att ha någon tid att passa. Dricka kaffe i lugn och ro. Ha tid att meditera lite, och tänka tacksamhetstankar. Skriva något i anteckningsboken. Kolla Instagram. Göra en ”to-do-lista” medan björkveden knastrar i kaminen.

Det är den sista lediga dagen av min julledighet.

Jag har varit ledig i arton dagar.

I morse ställde jag klockan på 08.30 i ett försök att hitta tillbaka till dagsrytmen jag behöver ha nu när jag ska upp kvart i sex igen.

Det gick så där.

Jag vet ju var snoozknappen sitter. Tycker det är lite dåligt att alarmet i en iPhone inte är konstruerat så att en får en snyting när det har gått en timme, och en fortfarande trycker på ”snooze”.