En evig bantares bekännelse.

Lördag. Jag har letat efter kvitton, som jag behöver till deklarationen. Men jag hittade annat som alltid när jag letar efter något i lådor och skåp.

Jag hittade en gammal dagbok från typ 1978, där jag hade skrivit att jag ville gå ner i vikt till den vikt jag hade 1969.

”Se till att få ditt liv tillbaka, gå ner dom här kilona nu innan sommaren”.

Så hade jag skrivit.

Alltså det är skrämmande.

”Få ditt liv tillbaka”. Som om livet var mig fråntaget för att jag hade gått upp i vikt.

Med den kunskap jag har i dag tänker jag, att jag hade behövt hjälp. På riktigt.

Och jag har bantat sedan dess, i perioder. Provat alla tänkbara metoder och dieter. Med motion och med fasta (då höll jag på svimma efter en halv dag), med flygvärdinnedieten och fruktdieten och med Lill-Babs och viktväktarna och under de senaste åren med 5:2 och 16:8 och ”Viktklubb”, LCHF och GI.

Jojo-bantat. Gått ner, slutat med dieten och gått upp igen.

Jag har sällan varit nöjd med mig. Och jag blir jävligt ledsen när jag tänker på det.

Mina väninnor har varit likadana.

– Om jag bara blir smal ska jag …

En kollega i min ålder, som jag hade för några år sedan sa en dag, att hon har hållit på kämpa med vikten i hela sitt liv, och nu fick det vara nog. Nu tillät hon sig att äta vad hon ville, utan samvetsförebråelser.

Det lät så befriande.

Med mig är det ”allt eller inget” som gäller. Jag är en beroendeperson. Att ta en enda bit ur Center-rullen är verkligen omöjligt. Om det är efterrättsbord på ”Cinderella” tar jag av ALLT. Och äter upp det. Aladdinasken till jul kan jag möjligen hantera så den räcker till annandagen, men det är gränsfall.

Köper jag lösgodis på ICA MAXI är det slut i påsen innan jag svänger av på Norra Avfarten. Jag får lägga påsen i bagageluckan om jag ska ha nåt kvar tills jag kommer hem.

När barnen var små kunde jag inte köpa påskäggsgodis förrän typ dagen innan dom skulle få det i sina påskägg. Jag drog i mig alltihop och fick köpa nytt.

Så här är jag, med storlek L och nu handlar det inte om att vara smal och snygg längre. Jag behöver inte behaga någon man. Eller någon överhuvudtaget. Jag är OK som jag är. Och Stina Wollter är min förebild i det tänket.

Men det är besvärligt när barnbarnen vill att jag ska komma in i Pippi-tältet. Och jag vet att det inte är särskilt hälsosamt med övervikt. Det är inte så jäkla lätt när en ska ut och paddla i kanadensaren heller. Jag har ramlat i och skadat mig så blodet har runnit mer än en gång.

Men jag har lärt mig att utseendet inte är det jag står och faller med.

I dag vårdar jag min själ mer.

Hur jag mår inuti är viktigare än hur jag ser ut.

Jag har sinnesro.

Och jag tycker om mig själv i dag, precis som jag är.

Jag blir peppad av Stina Wollter på Instagram och ett konto som heter ”Notondietanymore”. Rekommenderas!!

 

 

 

När en vill ha 48 timmar på ett dygn.

Helgerna.

De går så kriminellt fort.

Just här och nu; har just ätit lunch. Kyckling i sås gjord på grädde och röd Pesto, små halverade tomater, fetaost i smulor. Stora smulor.

Jag vill hinna gå på walkabout, hinna skriva lite, hinna städa lite, hinna bädda nytt på loftet, hinna hinna hinna.

För i morgon drar ekorrhjulet igång igen. Då hinns ingenting annat är nöta däck och jobba, äta och sova.

Men här och nu, vad är viktigast just nu, vad mår jag bäst av?

Jo, självklart walkabout. Ut. Kanske en kaffe på flotten.

Jag gör´t!