Inget Vårrus för min del.

I dag skulle jag vara med i Vårruset.

Men en hosta from hell har plågat mig i natt. Och fortsätter.

Ändå sitter jag här och tänker att jag kan vara med ändå.

För att jag vill vara duktig.

Tack och lov pratade jag med en av mina kloka döttrar, som sa STOPP. Du ska

absolut inte vara med i Vårruset, sa hon.

Tänk att en är 63 år och ska behöva få förståndet tillbaka av sin dotter.

”Duktiga jag” får vara hemma. Jag måste inte ut i regnet och kuta.

Jag har gjort en ostpannkaka och sitter här i soffan och tänker på att jag kanske

har en Ben&Jerry i frysen, till kaffet.

Glass är ju bra när en är förkyld, har jag hört.

Och de där 275 kronorna som är anmälningsavgift får väl fara iväg. Har liksom

ingen Folksam-försäkring som skulle kunnat hjälpa mig få tillbaka dom.

 

 

Förnekandet.

Jag letar efter något, jag letar efter bits till skruvdragaren.
I skåpet ligger många saker och det är rörigt och jag drar ut en kartong som jag bara är nyfiken på vad den innehåller.
Där i kartongen hittar jag journalen igen, journalen som jag skickade efter för många år sedan. Jag tar upp den och läser, och i dag förstår jag innebörden bättre. I dag har jag kunskap.
Cirrhosis hepatis (alchoholica). Datum: 11.7.1960
Tre månader hade hon kvar. Tre månader att leva.
Det jag inte sett (tagit in?) förut är att hon även var tablettmissbrukare.
”Sömnmedel och nervmediciner”.

Azacon 40 mg, 2 tabletter på kvällen. Plus 3 lergigan dagligen.

Plus brännvin.
I journalen står vidare:
”Förnekar fortfarande alkoholmissbruk. Sprit – frågar hon helt förvånat att man kan ställa henne en sådana frågor. Medger svagt att hon tidigare ibland använt vin, men sedan hon fick flickan har hon avstått från alla alkoholhaltiga drycker.”
Mina frågor tar aldrig slut. Jag är 63 i dag. Hon dog strax innan jag skulle fylla 7. Livspusslet är nästan klart. Men jag behöver svar. Jag vet att det finns mer.
Jag ringer till dottern vars föräldrar jag bodde hos när det var som värst.
Hon berättar att hennes mamma ”fick hämta mig hem till sig”. Hur dom tog hand om mig. Hur jag fick följa med dom till Åland. Jag har fina minnen från den familjen. Glada minnen.

Minnen från det som var normalt.

Från en familj som var som andra.
Det kan göra så mycket för barn som växer upp i familjer med en beroendesjukdom, att det finns någon som ser.

Någon som lyssnar, även till det som inte sägs.

Någon som bryr sig om.
Jag hade Alice och Ture.
Det är jag evigt tacksam över.
Dom hade barnbarn i min ålder.
Och ändå tog dom sig tid, ändå gav dom så mycket av sitt till mig.

Jag har varit och träffat deras dotter förut. Jag kommer att åka dit igen.

Folk säger ”man ska inte rota i det förgångna.”

Jo, det ska ”man”.

Jag vill ha sanningen. Jag vill veta. Det överskuggar inte mitt liv längre, eftersom jag har bearbetat mycket.

Men obesvarade frågor finns. Och de påverkar fortfarande.

Jag har svar i dag på vad det var som gjorde att mamma satt och drack rejält mycket redan som 17-åring. (1929). Jag kan känna en medkänsla och en värme för henne. Hon fick aldrig möjligheten att bli nykter.

I mitt yrke i dag möter jag kvinnor med samma öden. Misshandel och övergrepp. Självutplånande. Uppvuxna med alkoholism eller psykisk sjukdom. Ansvarstagande eller rebeller. Tapetblommor. Clowner. Gränslösa och oförmögna att sätta gränser. Med en inre övertygelse om att vara värdelös.

För så blir det i den här sjukdomen. Den talar om att ”du är värdelös. Sup dig full så du slipper känna.”

Inuti, i den äkta delen, finns dock en vilja att leva. En röst som viskar svagt om att få tillgång till ett värdigt liv.

Ett liv utan kemi.

Ett liv med självkänsla.

Utan skuld.

Utan skam.

Jag tänker på de ord jag hörde en gång på en föreläsning:

”Ingen alkoholist har dött förgäves.”

 

Vad heter det nu igen … eehhhh …

Jag glömmer ord.

Oftare nu än förut.

Ruccolasallad, till exempel. Plötsligt hittar jag inte ordet. Jag kan förnimma att det ord jag söker innehåller bokstaven u, men då får jag för mig att det börjar på u, och då kommer jag ju inte att få ur mig ordet ruccolasallad.

Det är besvärligt när jag är i det här stadiet att jag inte hittar ord. Ofta får jag ta nå´t annat ord som jag hittar just då, så jag kanske väljer att säga romansallad i stället. Och utifrån det gå vidare med att förklara att jag menar den där andra, smalbladiga salladen.

Det tar tid.

Jag säger som kompisen; ”Folk orkar ju inte vänta. Innan man har tänkt klart har dom gått”.

Jag vilar på flotten efter arbetsdagens slut. I dag var det kallare igen, jag tog värsta varma täckjackan och la en dyna på Baden-Badenstolen, bredde en filt över benen och vickade tillbaka stolsryggen så det blev som en säng, och där låg jag medan måsarna svävade ovanför mig mot en blå himmel. Solen var fortfarande varm.

Det är för mig som att tömma ur huvudet på allt som varit på dagen, när jag är där ute.

Kvällarna är ljusa länge och månen skiner in genom fönstret högt upp under taket.

Jag ber om vägledning och är i nuet så gott jag kan.