Lite random.

En kompis och jag var på Köpcentrum en dag. Hon är en livsbejakande kvinna, precis som jag. Vi kollade på Maria Nilas Color Bombs, (färgad hårinpackning som tvättas ur på 4-10 tvättar), och jag kände mig som om vi var två tonårstjejer som skulle färga håret för första gången! Jag hade tänkt azur eller rosa, men vi snackade med expediten och varandra och det slutade med en Autumn Red för mig. Jag duttade i det i går, lite random så där. Jag har hittills aldrig lyckats med att baka jämnstora bullar, inte heller lussekatter, av mina köttbullar blir några som spelkulor i storleken och andra som pingpongbollar. Så att göra slingor jämnt fördelade och lika breda var ju en utopi redan från början. Och who cares? Inte jag i alla fall.

Det ska vara kul att leva, och jag struntar numera fullkomligt i vad folk tycker och tänker om min klädsel, hårfärg, frisyr, make up eller whatever. Jag är jag.

Uppfostrad i ett hem med den nästan dagliga kommentaren ”tänk på grannarna” och ”vad ska folk tänka”. Det tar tid att få bort sådana budskap. Men det går. Jag vill inte leva i rädsla för att andra ska tycka något negativt om hur jag ser ut eller vad jag tycker och tänker. Jag vill inte heller ta beslut utifrån rädslor. Jag har inte kommit lika långt i det, men jag är på väg.

JAG ÄR PÅ VÄG. På väg att lyssna mer på min intuition, och följa den. På väg att följa hjärtat. Lusten. Min längtan. ”Vad är det värsta som kan hända” är bra. Jag ställer mig den frågan när det gungar inför något beslut.

Ett beslut är ännu inte taget. Fasen vad det gungar där. Fast jag tänker just ”vad är det värsta som kan hända”, och inser att svaret inte är så mycket att hetsa upp sig över. Men det kommer. Det kommer när det är dags.

Sommaren gör mig glad. Ledigheten. Frukostarna på bryggan. Jag badar och simmar. Vattnet är varmt.

En tjej i gänget från småskolan och hela grundskolan förresten. som bor i en annan stad, är här nu. Vi sågs i går, hela gänget utom en som jobbade. Vi var ut och åt, och pratade minnen och nuet och allt, allt. I kväll är det dags igen. Då blir vi fulltaliga.

Jag gillar folk som har ro i kroppen. Som kan sitta och surra länge i närvaro. Det kan de här vännerna. Vi var på restaurangen från klockan fem till jag-vet-ärligt-talat-inte. Men när jag skulle gå hem genom skogen ringde jag en vän. Jag har en ”walk-me-home-vän”. Det är värdefullt. För jag är lite rädd för björnar när det är mörkt i bushen. Och om jag pratar med någon (tre mil härifrån), så känns det … tryggare.

Jag är tacksam för allt jag har. Ett hus vid ett hav, ett utedass, kaffe, och vatten som jag släpar hit i en dunk. Jag är tacksam för måsarna och träden och marken. För molniga varma dagar då jag sitter på bron och mediterar i total tystnad. För att jag har tid att lösa korsord numera. För min säng, för min sinnesro och för min familj. Och för mina vänner. Som jag ska träffa alldeles snart.

 

En kväll i juli

Jag är glad att jag vid 63 års ålder har lärt mig att agera på ganska många impulser (sunda sådana) som poppar upp i huvudet på mig. Alltså vi tänker ca 60000 tankar på ett dygn. Massor är omedvetet men de tankar som glimmar till och känns roliga, dom har jag fattat att jag ska ”fånga”. Inte bara låta dom försvinna, eller låta den inre sabotören börja med sitt ”det kommer inte att gå” osv. I dag fick jag lust att lägga i kanadensaren och paddla lite. Ett instakonto inspirerade mig. Jag har inte gjort det än i sommar, troligen på grund av att jag ofta gör illa mig när jag ska kliva i och ur. Kliva är fel ord i sammanhanget, åla mig i och ur är kanske en mer sanningsenlig beskrivning! För jag skrapar knän och den välter nästan och jag gör illa mig på massa olika sätt men hur som helst så GJORDE jag det och fasiken va glad jag är 🛶 Så tankar som känns roliga, just do it, utan att vrida och vända och bygga hinder och låta neggot inuti styra. 

Åskan har rullat över ön i dag till och från. Det har haglat. Regnat. Blåst. Solen hr skinit. Det har varit variation i väderläget, kan man säga.

Jag gjorde köttfärssås och vitkålssallad och kokade pasta. Älskar livet på denna ö. Oavsett väder!

Tionde juli.

Det finns moments jag vill ha kvar i sinnet, moments när jag är i intensiv närvaro, som när jag känner sommarvinden mot mina ben genom den öppna dörren medan jag står vid diskbaljan i det lilla sommarstugeköket från -59, och den transistorradion levererar ”Sommar”, i dag med Dagny Carlsson.

Det är stunder jag vill bevara, för att jag är i harmoni, i nuet, i den totala upplevelsen av att det är sommar. Sommar på ön, sommar med glitter på vattnet, sommar precis som jag vill att den ska vara. Och vattnet är varmt.

Tionde juli. Bara att säga det högt är lycka.

Jag har varit till det andra huset och tömt tvättmaskinen. Jag tog med mig en dyblöt klänning som jag ska ha i morgon kväll när jag ska träffa några vänner, och gå ut och käka. Om det nu blir klänningsvänligt väder i morgon. Det är inte att ta för givet.

Jag hittade morotskaka i frysen där borta i andra huset också.  Så nu ska det bli gott med en fika på bryggan.

Jag har det så bra så jag skulle kunna bli avundsjuk på mig själv.

Alltså, jag älskar att bo här. Att vara fri på en ö. Att kunna göra precis vad jag vill. Att kunna dra ut på havet när jag känner för det.

Ingen klagar och gnäller. Inga tider att passa. Ingen stress.

This is a good day.

 

 

 

Tacksamhetslista igen.

Alarmet i mobilen var ställt på 08.50. Jag lyckades snooza till klockan var halv elva. Bra jobbat.

Medan åskan mullrade över viken drack jag mitt kaffe på bron, och åt yoghurtkvarg med jordgubbar.

Jag tillåter mig att bara vara. Hänger på bryggan. Löser korsord. Skriver. Glor på hägern och måsarna. Googlar på hotell i Antibes.

Skönt väder i dag. Småregn till och från. Åskan tycks ha flytt.

I gårdagens uppgifter på min online-kurs ingick att skriva tacksamhetslista.

Det gör jag ofta. Här kommer en till.

Lediga dagar

livet här på ön

flotten

mina ben som bär mig

jag har två oöppnade paket kaffe av bästa sort

mina barnbarn

mina barn

mina snygga naglar från beautybyjohanna i Gävle

jag kan se allt det vackra runt om

mina vänner

min andlighet

havet

alla roliga saker jag ska göra i sommar

jordgubbarna i kylen

jag kan göra precis vad jag vill när jag vill

mina nya prickiga läsglasögon

min båt

jag har inte ont på en fläck

jag har sinnesro

jag kanske kan äta lunch på nåt trevligt ställe när jag åker till stan i dag

jag har en tvättmaskin som fungerar

min säng

 första doppet i havet i går

alla vackra blommor

walkabouts på sommarstigar

och för att nu kommer solen fram

Ja, jag kan hålla på länge men jag stannar där. Tack.

 

 

 

Bara en kopp kaffe.

Efter att ha gjort en omelett med några skivor salami, och ätit den på bryggan hämtar jag upp en hink vatten som jag värmer på kokplattan. Precis när vattnet kokar upp hämtar jag min Mac för att kolla sommarvärdar. Ser att det finns ett program från 2007 med Michael Nyqvist. Det sändes här om dagen med anledning av hans bortgång.

Och jag spelar upp det programmet och lyssnar medan jag diskar. Lyssnar på Michael när han berättar om en person som dog i en trafikolycka. Och om hur livet kan ta slut. Så fort.

Och nu är han inte kvar längre. Inte som fysisk person i alla fall.

Jag gick och hämtade badstegen till flotten och tog årets första dopp i dag. Ett snabbt. Men efter en kort stund badade jag igen, lite längre.

Nu vill jag ha kaffe. Det är allt jag behöver just här och nu.