Lite random.

En kompis och jag var på Köpcentrum en dag. Hon är en livsbejakande kvinna, precis som jag. Vi kollade på Maria Nilas Color Bombs, (färgad hårinpackning som tvättas ur på 4-10 tvättar), och jag kände mig som om vi var två tonårstjejer som skulle färga håret för första gången! Jag hade tänkt azur eller rosa, men vi snackade med expediten och varandra och det slutade med en Autumn Red för mig. Jag duttade i det i går, lite random så där. Jag har hittills aldrig lyckats med att baka jämnstora bullar, inte heller lussekatter, av mina köttbullar blir några som spelkulor i storleken och andra som pingpongbollar. Så att göra slingor jämnt fördelade och lika breda var ju en utopi redan från början. Och who cares? Inte jag i alla fall.

Det ska vara kul att leva, och jag struntar numera fullkomligt i vad folk tycker och tänker om min klädsel, hårfärg, frisyr, make up eller whatever. Jag är jag.

Uppfostrad i ett hem med den nästan dagliga kommentaren ”tänk på grannarna” och ”vad ska folk tänka”. Det tar tid att få bort sådana budskap. Men det går. Jag vill inte leva i rädsla för att andra ska tycka något negativt om hur jag ser ut eller vad jag tycker och tänker. Jag vill inte heller ta beslut utifrån rädslor. Jag har inte kommit lika långt i det, men jag är på väg.

JAG ÄR PÅ VÄG. På väg att lyssna mer på min intuition, och följa den. På väg att följa hjärtat. Lusten. Min längtan. ”Vad är det värsta som kan hända” är bra. Jag ställer mig den frågan när det gungar inför något beslut.

Ett beslut är ännu inte taget. Fasen vad det gungar där. Fast jag tänker just ”vad är det värsta som kan hända”, och inser att svaret inte är så mycket att hetsa upp sig över. Men det kommer. Det kommer när det är dags.

Sommaren gör mig glad. Ledigheten. Frukostarna på bryggan. Jag badar och simmar. Vattnet är varmt.

En tjej i gänget från småskolan och hela grundskolan förresten. som bor i en annan stad, är här nu. Vi sågs i går, hela gänget utom en som jobbade. Vi var ut och åt, och pratade minnen och nuet och allt, allt. I kväll är det dags igen. Då blir vi fulltaliga.

Jag gillar folk som har ro i kroppen. Som kan sitta och surra länge i närvaro. Det kan de här vännerna. Vi var på restaurangen från klockan fem till jag-vet-ärligt-talat-inte. Men när jag skulle gå hem genom skogen ringde jag en vän. Jag har en ”walk-me-home-vän”. Det är värdefullt. För jag är lite rädd för björnar när det är mörkt i bushen. Och om jag pratar med någon (tre mil härifrån), så känns det … tryggare.

Jag är tacksam för allt jag har. Ett hus vid ett hav, ett utedass, kaffe, och vatten som jag släpar hit i en dunk. Jag är tacksam för måsarna och träden och marken. För molniga varma dagar då jag sitter på bron och mediterar i total tystnad. För att jag har tid att lösa korsord numera. För min säng, för min sinnesro och för min familj. Och för mina vänner. Som jag ska träffa alldeles snart.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *