RIP kära iPhone

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men bestämde mig ändå för ett tredje alternativ; att trots allt vara tacksam.
Alltså jag sticker ut till ön med en potentiell snickare. Potentiell skriver jag, för snickare som jag har ringt/träffat/bett om hjälp med allt från läckande dasstak till fönsterfix, har en tendens att gå under jorden.

– Jag ringer i mitten av augusti.

Mitten av augusti kommer, ingen snickare ringer, efter ytterligare en vecka ringer jag. Ingen svar. Jag messar ”Hallå har du glömt fönstren du skulle fixa på ön?” Men näe. Han har väl fått något annat uppdrag. Men han som kom i dag verkade trevlig och seriös. Så vi drar till ön och han mäter, antecknar, kommer med olika förslag och jag blir glad och babblar in meddelanden till döttrarna på min mobil att NU blir det nog nånting gjort. Min fd mobil vill jag tillägga.

För så kommer solen fram, jag bestämmer mig för att ta av elmotorn från flotten, tror inte jag åker ut med den mer i år. Jag slängde på mig en gammal vindjacka i dag. Med en dragkedjsficka på bröstet. I den fickan låg – just det – min mobil. Jag hade INTE stängt fickan med dragkedjan. Så jag går ut på flotten, böjer mig ner för att skruva loss motorn – och PLASK. Där singlar mobilen i sitt fodral ner mot den mörka dybottnen. Alltså paniken. Jag slänger mig efter barnbarnens håv, lägger mig på den regnblöta flotten och glor ner i vattnet  efter det bruna mobilfodralet. Efter ett tag ser jag det, tar håven och missar. Nu är allt vatten som innan ändå var klart, bara en enda sörja. Det snurrar runt olika partiklar och det tar en evighet tills allt lägger sig och jag återigen kan leta. DET TAR EN JÄDRANS TID och medan jag ligger där och glor efter fodralet med min mobil försöker jag prata med mig själv, säga att det är i alla fall bara materiella ting, andas nu, lugn och fin. Samtidigt kommer tanken på att slänga mig i havet för det gjorde ju grannen K på ön nyligen, men det BLIR ju så KALLT och huset på ön är inte uppvärmt så jag försöker med håven igen. Samma sak, grumligt vatten, får inte med mig nåt annat än stinkande dy i håven, och så kommer jag på att i fodralet ligger mitt körkort, bankkort, SL-kort, Circle K-kort … och vad mer tänker jag, för en vet ju inte riktigt vad en har för alla möjliga livsviktiga attiraljer som kan få plats i ett mobilfodral.

Till sist får jag håven under och runt och kan dra upp hela alltihopa. Blött är det. Väldigt blött. Tror inte det kommer att fungera med att bädda ner min iPhone i ris denna gång.  

Och tacksamheten kom, jag fick ju tag i alla mina kort i alla fall. Och snickaren? Hur ska HAN kunna nå mig? Om han nu hade tänkt göra det.

Favoritmorgnar

Morgnar utan brådska är bland det bästa som finns. När en får göra en brasa i kaminen, brygga kaffe, göra äggröra och sitta i soffan i lugn och ro. Möta dagen. Ställa in skärpan. Lyssna på någon meditation.

Jag äter frukost i soffan om jag får välja. Med en filt över benen, och eldens sprakande alldeles framför.

Kontrasten, som jag inte vill ha, med alarm kvart i 6, stress, stress, stress och 10 mil till jobbet, är jag befriad ifrån. Snabba omkörningar på 83:an, timmerbilar som stånkar sig fram i uppförsbackarna över Hälsingebergen, väntan på att tåg ska passera vid järnvägskorsningen i Bergby, avstängda vägar och kampen mot klockan.

Jag tjatar om tacksamhet, jag vet.

Men det finns så mycket att vara tacksam för.

Som en morgon i lugn och ro.

Att jag kom ihåg att köpa ägg i går.

En god nattsömn.

Vatten i kranen.

Ett (någorlunda) varmt hus.

Värmeljus.

Inga stora grejer, egentligen bara sån´t som folk tar för givet. För att ”det har väl alla”, ”det är väl ingenting att vara tacksam för”.

Men tacksamhet för de små tingen varje dag gör stora saker med måendet. Sinnet blir ljust.

Och tacksamhet gör att vi får mer att vara tacksamma för!

Snart (kl 10) pratar Alicia Espinosa i P4 Radio Gävleborg.

En klok kvinna som inspirerar.

 

 

 

Tacksamhet.

Har du kört på en skogsväg en sen kväll i september i månsken, med bra musik på stereon och bara känt en oändlig tacksamhet över att finnas till?
Efter surströmmings/kräftfesten i stan i går kom den känslan när jag körde hem till skogen.
Och varje gång jag hamnar i tacksamhet blir jag ödmjuk i sinnet.
Inget särskilt hände i går, varken på festen eller innan, det var jättetrevligt såklart, trevliga människor och mycket skratt och gott att äta, men tacksamheten kom inte ur just det. Den kommer till mig ändå. Ofta. Utan att något särskilt har hänt.
Det går att träna på tacksamhet. På att känna den, inte bara ha den i tanken.
Det är en fantastisk känsla, som föder mer av just … tacksamhet, därför att ju mer tacksamhet jag känner, desto mer får jag att vara tacksam över.
I dag är jag tacksam för frukosten, kaffet och lite blå himmel i revorna i molntäcket. Om en timme får jag besök här på ön. Kanske sticker jag till Stockholm på eftermiddagen för att vara med på en föreläsning i morgon bitti, men det har jag lämnat öppet.
Jag har förmånen att göra precis hur jag vill.
Ha en fin dag!

Önskar mig …

Nu har myggen kommit. Alla dom som brukar komma i juni och stanna hela sommaren. Som en inte har sett skymten av förrän nu.

Dom kom i förrgår till bryggan där jag satt.

Allihopa! På en gång.

Jag tog kaffemuggen och yoghurtBOWLEN (säg för bövelen inte skål, det är ute), och flydde in i stugan, satte mig i sängen och fortsatte fika där. I lugnet.

Förresten är jag less på värmen som kommit nu. Nu vill jag ha lite höst. (Jag är förvånad själv att jag ens skriver så?)

Ja men på riktigt.

Det blir liksom varken hackat eller malet. Sinnet är inställt på att de hundra sommardagarna är över.

För övrigt är jag vilse i kläddjungeln. Det plagg jag går i mest är en jumpsuit från Wish. Köpte först en svart, därefter en militärgrön. Sval och skön. Rymlig. Jag vill inte klämma in mig i tajta jeans längre. Det ska vara bekvämt. Mjukt. Följsamt. Utan att sitta åt.

Inte lätt att hitta såna kläder, men jag kollar lite på Gudrun igen.

Fast jag sa att jag inte skulle ha mer från hennes kollektion.

Jenny Strömstedt var så snyggt klädd på Kristallen-galan! Det är en kvinna i världsklass!

Kavaj är alltid snyggt. Jag ska nog skaffa en i höst. En svart.

Och så vill jag ha en väska som jag såg en kvinna ha, när jag var i Stockholm. En Chanel. Antar att det var en fejkväska men den var to die for! Jag har googlat men hittar den inte, inte ens en liknande.

Det önskar jag mig, Universum, can you hear me? Plus en businesskalender för 2018 från Burde.

  • Kavaj
  • Chanel-väska
  • businesskalender

TACK.