Att-göra-listan sprack direkt.

I går efter frukost skrev jag en ”att-göra-lista”. Det var allt från att betala räkningar, posta ett brev, åka till återvinningen, och skriva momsdeklaration.

Men så ringde mobilen och dottern med familj undrade om jag ville följa med och äta lunch på IKEA. Klart jag ville.

Och där blev det inte bara lunch, jag bunkrade med värmeljus igen, dom går ju åt i mörkret. En fin ljuskrona att ha över matbordet gick heller inte att motstå, plus lite annat smått och gott.

Efter IKEA gick vi över till köpcentrum och fikade. Min nya iPhone behövde skärmskydd och ett skal, vilket jag fick finfin hjälp med på TELIA-butiken.

Det händer inte ofta nu för tiden att jag får en shopping-attack, men det var någonting ditåt i går. Eftersom min plånbok med alla kreditkort etc glömts i Stockholm fick jag swisha till dottern och låna hennes bankkort att betala med.

Allting går att lösa med en iPhone.

Intentionen att fullfölja det som står på listan finns kvar i dag. Men vi får väl se vad som händer. Räkningarna betalades dock i natt, så jag kan känna mig lugn.

Det är mig jag drömmer om.

Ett litet barn har lämnats ensam. För litet för att klara sig. Tändstickor finns i rummet där barnet befinner sig. Jag springer det fortaste jag kan efter att ha skrikit något åt den vuxne som lämnat flickan. Jag springer för att ta hand om den lilla tre-åringen.

Vaknar upp ur mardrömmen innan jag är framme. Konstaterar att klockan är tjugo över tio. Jag har sovit länge.

Det är mitt inre barn jag drömmer om, inte den lilla som var i drömmen.

Utanför loftfönstret är himlen grå. Regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar mig ner på stegen och går på toa. Sedan minns jag snickaren som var här i går och satte upp hängrännan. Tacksam går jag till fönstret och tittar. Vilken lättnad. Inget dropp.

Bara ett ägg kvar i kylen, det får bli frukostpannkaka med västerbottenost. Jag vispar ägg och grädde, har i kokosmjöl och fiberhusk, lite salt. Steker i kokosolja, vänder pannkakan och hyvlar ost över, som får smälta. Häller upp kaffe i stora muggen. Tänder ljusen på soffbordet. Kryper upp i soffan med tallriken och kaffet. Jag har en stark övertygande känsla av att det är lördag.

Det är onsdag. Vet inte varför jag har lördagskänsla. Kanske för bion i går, och föreläsningen jag var på. Hon som berättade om hur hon hela sitt vuxna liv följt sitt hjärta och vad det lett till. Hur hon haft en stark tillit. Vågat hoppa. Inte stått på tå längst ut på trampolinen i månader och väntat, som jag.

I dag ska jag göra bra saker. Jag ska skriva, sortera kvitton, åka till återvinningen med två gamla fönster, och spela in en video att lägga upp på talarförmedlingens hemsida.

Och så ska jag ta beslut om jag ska åka till Göteborg i morgon eller inte. Jag väntar på svaret. Det kommer att komma i magkänslan.

Rullande Pennan

I kväll var jag med på ”Rullande Pennan”, ett mobilt skriv-och berättarcafé som pågår nu under hösten. Det äger rum på olika platser, som Kulturhuset, muséet, restaurangen eller biblioteket, och är arrangerat av Studieförbundet Vuxenskolan. Ledare är Liselotte Fluhr, och hon ger oss uppgifter att skriva. Berättelserna delas av de som vill. Mycket trevlig kväll, jag kände lyckan i maggropen.

När jag körde hem i den mörka oktoberkvällen visade termometern -1.

Lite mysigt tycker jag, det blir kallare, snart faller den första snön. Jag behöver skaffa ved, så att jag har ett förråd att ta av och slipper snåla.

Värmeljus går år som smör i solsken, det vill jag också ha hemma. Massor.

Fredag i morgon, jag har handlat till helgen och även om det blir en tur in till stan i morgon kväll igen, så tänker jag ta det lugnt ett tag. Det har varit mycket ”flänga runt” som en kompis uttrycker det, jag behöver nog landa lite hemma lite.

 

Nu är allt som det ska igen.

Mycket energi har gått åt till Livet-utan-iPhone.

Jag lät mig övertalas av en på TELIA att ta ett annat märke, när jag skulle beställa en ny mobil.

Det var dumt gjort.

Den nya var helt överlägsen när det gällde foton.

Men resten? Värdelöst. Motsvarigheten till Siri lät som tagen ur en Disneyfilm. Hur ska en få förtroende för en sådan röst när en sitter på motorvägen och ska fråga något viktigt.

I iPhone kan en fråga utan att ta händerna från ratten. En säger bara ”Hej Siri”, utan att så mycket som peta på mobilen, och Siri svarar med att fråga hur hen kan hjälpa till. Då kan en fråga om Brynäs vann, (det kanske inte är det första jag tänker på men ändå), eller be om en färdbeskrivning hem, lägga in en påminnelse om att handla köttfärs eller be Siri skicka ett meddelande till någon i kontaktlistan.

Utan att lyfta händerna från ratten.

Det här med valet Apple eller Android är naturligtvis en vanesak. Och jag är van vid Apple. Efter en evig tid med retur av S 8:an och klartecken att den godtogs utan anmärkning har jag nu äntligen en iPhone igen. Det underlättar sannerligen på livets olika nivåer kan jag lova.