Annandag Jul

”Ta en sväng i lägenheten”.
TV-doktorns råd när en äter för mycket julmat.
Jag trodde förstås att han skulle plädera för långa promenader och träningspass på gymmet.

Det är vitt på backen. Jag har en julklappsbok, kaffe och en Aladdinask. Ved finns, och massor av olika sillinläggningar, lax och Jansson.

Julfirandet med nära och kära har klingat av. Det var varit lyckliga dagar med så mycket kärlek så hjärtat svämmade över. Och nu infinner sig Det Stora Lugnet igen.

Jag diskar i omgångar. Det blev många tallrikar, glas och bestick. Kaffekopparna står fortfarande kvar på bordet. Det får bli dagens uppgift, att diska dom.
Köket är lite opraktiskt. En får göra det bästa.

Någon walk-about vågar jag mig inte ut på. Jag tar en sväng i lägenheten. Det får räcka.

Bloggade på Sveriges Talare i dag.

Barn som växer upp i en dysfunktionell miljö, såsom en familj med kemiskt beroende, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom, religiös fanatism, ilska och våld eller annat, tenderar att på ett omedvetet plan ta på sig olika roller för att helt enkelt orka överleva.
Ofta, men inte alltid, tar det äldsta barnet den roll som kallas ”Familjehjälten”. Barnet tar ansvar för de vuxna, särskilt för den förälder som dricker för mycket eller använder andra droger. I skolan har detta barn toppbetyg i så gott som alla ämnen, och efter skolans slut gäller det att ta hand om småsyskon, se till så pappa inte dricker mer, städa undan spritflaskor och ölburkar, gömma sprit, sätta märken på flaskan för att se hur mycket som gått åt med mera. I stället för att få känna sig liten och beskyddad blir barnet en liten vuxen, som berövas sina rättigheter att få det som barn behöver: omsorg, trygghet och bekräftelse. Barnet utvecklar ”ett behov av att vara behövd”.
Som vuxen arbetar barnet vanligtvis inom vården, där det får fortsätta att vårda och ta hand om andra, till exempel inom hemtjänsten, som personlig assistent, sjuksköterska, läkare, förskolepedagog, psykolog etc. Behovet av att vara behövd växer sig starkare, att svika kollegor eller brukare/klienter genom att sjukskriva sig vid förkylning är svårt. Risken för den här personen är att få utmattningssyndrom, eftersom det ingår i rollen
• att inte kunna sätta gränser,
• att alltid vilja vara till lags och prestera, vara duktig,
• att se till att alla, både hemma och på arbetsplatsen, mår bra och får sina behov tillfredsställda.
Och så glömmer man den viktigaste personen i sitt liv: sig själv. För att få fortsätta känna sig behövd, som i barndomen, tar man hand om andra, och inte sällan förekommer ett professionellt medberoende, det vill säga man har svårt med gränser även mot klienter. Inom socialtjänsten finns otroligt många så kallade ”vuxna barn”, alltså personer som vuxit upp i ett alkoholisthem, och som brinner för att ”hjälpa andra som har det svårt”. Men för att kunna vara professionell bland möten med missbrukare behövs att man själv tagit hand om sina ”ouppklarade affärer”, dvs sett de egna drivkrafter som gör att man vill ”hjälpa” och ta hand om andra, och att man bearbetat sin uppväxt.
Att bli medveten är första steget till förändring. Jag föreläser om de olika rollerna och tar upp exempel på igenkänning. I anslutning till föreläsningarna finns möjlighet att delta i en workshop för att påbörja ett tillfrisknande från ett destruktivt agerande och få verktyg för att kunna hantera sin situation både på arbetsplatsen och bland sina anhöriga.
De andra rollerna, som jag presenterar under föreläsningen, är liksom ”Familjehjälten” så kallade falska identiteter, som personerna tvingats ta på sig, som en rustning. Att montera ner de här rustningarna är nödvändigt för att kunna få tillgång till den äkta delen i människan, den del som man är ämnad att bli.
Att leva i den här rollen innebär också att det finns risk att själv utveckla ett beroende, eller att gifta sig med en alkoholist, vilket innebär ett fortsatt ”vårdande” och omhändertagande. Personen blir medberoende och en möjliggörare för ett fortsatt drickande hos partnern/klienten. Information om vad som är bra och direkt olämpligt att säga, göra och agera behövs, samt kunskap för att kunna förstå hur en beroendepersonlighet fungerar.
För egen del får ofta de personer jag beskrivit här värk i axlar och nacke, sömnsvårigheter och så kallade ”frusna känslor”, vilket innebär att de upplevs som icke-närvarande, och har svårt med närhet, samt fibromyalgi.

En ljusblå ögonskugga i guldhylsa.

Trevlig dag på stan, glittersminkad på Make Up Store och före det lunchmacka med fina Carina.
Tänk att jag älskar smink! Mitt allra första minne (nu blir det långt känner jag så ni som ska göra Leilas Rocky Road kan sluta läsa här), det var ett rött läppstift som min mamma (hon som dog när jag var barn), hade. Jag minns till och med hylsan! Hur den såg ut. Guldfärgad. Tung. Och liksom räfflad. Färgen på stiftet var röd förstås. Jag kommer ihåg hur det luktade. Det där läppstiftet stod på en spegelhylla i hallen där i höghuset i Västerås vill jag minnas. Se´n. I nästa familj. Jag fick ju inte sminka mig. Fast jag smög. Jag målade maskara på skoltoaletten på morgonen och tvättade bort innan jag gick hem. Innan jag ens hade riktigt smink la jag en blå krita med en klick smör på, i kylskåpet. För det gjorde vi på Brynäs som inte fick köpa riktig ögonskugga. Fråga mig inte hur vi kom på den idén men vi provade väl allt i ren desperation.
Men på ön fanns en förstående kvinna som hette Margareta. Hon gav mig en ljusblå ögonskugga. I guldhylsa. Så jäkla snygg. Jag var 12 den sommaren. Hon använde den inte själv så hon tyckte jag kunde få den. Jag såg efter barnen i den familjen på sommarlovet på den tiden. Hur som helst. (Det här blev ett riktigt trauma för mig.) När jag kommer till morsan och visar henne ögonskuggan säger hon att jag inte får behålla den utan måste gå till Margareta och ge tillbaka den. Alltså FYYYY F** vad jag var ledsen, besviken och arg! Hur kunde hon bara vara så grym när jag fått jordens SKATT? En ljusblå stiftögonskugga i guldhylsa? Jag var utom mig av förtvivlan. Och hittade aldrig mer en sådan ögonskugga nånsin i nån affär. Jag letar fortfarande. Men ljusblå ögonskuggor i andra utföranden har jag haft i MASSOR. Såklart.
Om jag hade fått behålla den där första så hade mitt sminkintresse kanske inte varit så stort. Ni vet. Det en inte får ha eller tror sig kunna få kan bli sjukt begärligt. Nu blev det ju galet eftersträvansvärt att ha ljusblå ögonskuggor. Typ måste-måste-ha.
Ja … och nu sitter jag här med glitterögonskugga från Make Up Store och känner mig fin! Och glad. Jag blir glad av glitter. Glittrande adventskalendrar och glittriga örhängen och julsaker som glittrar och nagellack, tröjor, strumpbyxor och klänningar. Allting faktiskt.

Snart är 2018 här.

Under året som snart gått har jag blivit ännu mer stärkt i min övertygelse att vi kan välja hur vi vill se på händelser.

Vi kan till exempel prova igen och igen i stället för att känna oss misslyckade för att saker och ting inte visade sig bli så, som vi hade tänkt. Och vi kan lita på, att när en dörr stängs, så öppnas en annan någon annanstans.

Det som kommer i vår väg, kommer av en anledning. De människor som korsar vår väg är också där av en anledning.

Vi har något att lära i möten med andra.

Under 2017 har jag haft en anställning, vilket har begränsat mitt företagande. Jag

har helt enkelt inte haft tillåtelse av arbetsgivaren att utföra annat arbete än det

jag anställts för. Jag respekterar det.

Nu är jag snart fri att göra vad jag vill, och kommer att starta upp igen 2018 med

grupper, workshops, föreläsningar och enskilda samtal.

Det som driver mig är att jag sett så många människor, (inklusive mig själv,) som vuxit upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom, ilska och våld, och fått en låg självaktning som följd, och en känsla av utanförskap och att inte vara värdefull, men som ändå hittat den del inuti, som är det äkta. Den del som var och en är ämnad att bli. 

Med rätt hjälp har vi hittat ett sätt att påbörja en läkning av det inre barn som blev berövat sin rätt till omsorg, bekräftelse, kärlek och trygghet.  Med rätt hjälp slapp vi fortsätta att agera ut vår smärta med hjälp av shopping, arbetsnarkomani, mat- eller sexmissbruk, träningsnarkomani, läkemedelsmissbruk, alkohol och andra droger, eller annat tillfällig ”lindring” utanför oss själva.

Vi har lärt oss att inget av det som hände var vårt fel. Vi har lärt oss att det goda i livet inte enbart är till för alla andra.

Vi är delaktiga i livet, och tar ansvar för vårt tillfrisknande.

Det är det som driver mig att fortsätta. Jag vill föra budskapet vidare. Det finns en lösning.