Vem styr ditt liv?

Livet är vårt eget att förvalta.

Jag har inte alltid haft kommandot över mitt eget liv.

Under många år har jag tillåtit andra att styra. Suddat ut mina konturer för att vara andra till lags. Anpassat mig på gränsen till självutplåning. Hållit med fast jag tyckt annorlunda. Förställt mig. Sagt ja fast jag menat nej. Av rädsla att inte vara älskad, inte få höra till, inte få vara med.

Detta var för mig följder av att växa upp i en dysfunktionell miljö.

Självrespekt hade jag inte fått lära mig något om.

Jag kan inte skylla på någon. Ansvaret att förändra är mitt.

I dag lever jag ett annat liv. Vägen har varit lång. Ibland ett steg fram och två tillbaka. Jag har mött precis de människor jag behövde, för att bli medveten.

Jag kunde så småningom skala bort hon som har ”till lags” som middle-name, påbörja en läkning och BLI JAG.

Jag säger ja när jag menar ja och nej när jag menar nej. Men jag har också valt att leva utan någon man. Ett förhållande skulle troligen innebära en risk, att jag successivt skulle falla tillbaka, sakta men säkert. Det skulle inte vara särskilt förvånande om det blev så. Och jag har inte råd att ta den risken igen.

Jag behöver sätta mig själv först, vara rädd om mig. Om mig och lill-tjejen som finns inuti. Välja utifrån mitt sanna jag, utan att stressas av någon annans otåliga behov och impulser.

Gnällfasta pågår.

Fredagkväll.

I dag har jag mailat olika ställen, ringt massa samtal för att marknadsföra mig och så har jag klagat och gnällt för mina vänner.

Om kylan och snön har jag gnällt. Tills jag kom på mig.

– HALLÅ, sa jag till mig själv, lägg av!

Och så började jag tänka på allt som är bra.

Jag tog på mig armbandet jag fick på Tomas Gunnarssons föreläsning.

På armbandet står GNÄLLFASTA PÅGÅR.

På ICA köpte jag en liten kruka med blivande krokusar. Och räkor från frysen, i

lösvikt. Vitlöksost och jordgubbar.

Den vippande påskkycklingen står på bordet och jag har strukit en gulgrön duk.

Det var det första jag strök på säkert sju år.

Det ska bli påsk.

Först tyckte jag det kändes som ett hån när jag såg påskdekorationerna på hyllorna i affären.

– Mig lurar ni inte! Jag tänker inte låta mig dras in i något falskt påskdravel när drivorna ligger meterhöga.

Men det kan ju hända att det smälter undan. Det är ju lite tid kvar.

16 grader

Nu håller jag på redigerar boken! I går bokade jag hotellrum i Göteborg under bokmässan, och då är boken såklart utgiven så jag kan stå där med den i handen och känna mig stolt.

Det kräksnöade i går och jag satt under filten i pyjamas och skrev och ändrade och strök och lade till. Det var, och är fortfarande 16 grader här hemma. Värmepumpen går i intervaller. Jag kollar YR flera gånger varje dag och hoppas på plusgrader snart. Veden är slut. Jag ska skaffa mer i dag.

Höjdpunkten i går var ”Bonusfamiljen” som jag har börjat titta på med förtjusning.

Vad dagens höjdpunkt blir kan jag bara ana än så länge.

När allting krånglar och ingenting fungerar

Luftvärmepumpen slutar fungera igen. Jag har haft möss i huset men fick hit en firma som la ut fällor. Varmvattenberedaren läcker. I micron slår lågor upp när jag mixar vissa livsmedel. BILEN har fel på styrväxeln och inget försäkringsbolag vill ta skadan (vagnskadefel säger det ena – maskinfel säger det andra).
Ja, det är mycket nu. Jag känner mig trött på elände. Jag skulle önska att någon bara kom och tog över. Ringde åt mig. Jag är inte bra på att förhandla. Jag är vänlig. Till en viss gräns. Se´n blir jag en furie och skriker i telefonen. Det var ett par år se´n senast men minns ni spisleveransen? Ni som minns vet hur jag var då.

Jag vill inte dit.
Så jag håller mig lugn. Har tillit. Det är det bästa. Att jag faktiskt kan ha tillit. Tillit till att det här också kommer att lösa sig.
På något jäkla vis.
Jag skulle kunna hamna i offerrollen. Gråta lite. Sätta mig på harm-tåget.
Men det leder inte till något bra. I assure you!
Men när det blir så mycket på en gång – jag tror inte det är en slump.
Och mitt i alltihop, när jag känner att jag inte pallar allt, då kommer mitt kloka jag in och viskar att det är bara materiella ting.
Och så är det.
Det är bara materiella ting.

Och jag har massor att vara tacksam för.
Jag sover med dubbla täcken nu. Jag har tak över huvudet. Kaffebryggaren fungerar tack och lov. Jag tar ett varmt bad innan jag ska sova. Jag har en kamin. Och så vidare.

Och jag skulle kunna måla fan på väggen i tankarna och oroa mig för att jag får betala 28000 själv om inget försäkringsbolag tar det. Men jag väljer att inte.

Allt är som det ska.

 

Företagarlivet är inte bara att sitta och kläcka idéer, minsann.

Det händer ingenting så länge jag har idéerna och visionerna i min skalle.

Det krävs ACTION!

Jag lärde mig av en klok kvinna som coachar människor i Attraktionslagen, att när en idé har dykt upp behöver vi agera på den inom tjugofyra timmar.

Mina idéer kommer nästan uteslutande när jag sitter och kör. Det är den ena visionen efter den andra. Snabbt går det. Det är då det gäller att stanna bilen på första bästa ställe. Stanna bilen och prata in på mobilen. Och sedan komma ihåg att göra något av det snarast möjligt. Att agera.

Nu, från och med i morgon, har jag lagt in i kalendern när jag ska jobba med marknadsföring och kundbesök. Typ mellan kl 10.00 och 14.30. Minst fyra dagar den här veckan. Jag behöver bli min egen chef. På riktigt.

Det är lätt att jag hittar på en massa annat annars. Åker till stan och lunchar med väninnor och såna saker. Ja, det kan bli med manligt sällskap också. Men mest damer.

Eller så hittar jag på något annat som inte alls gagnar mitt företag.

Det är lätt att bara låta dagarna gå utan att det blir något vettigt gjort.

Och jag vill ju så mycket! Idéerna trängs verkligen i min arma skalle. Och de behöver sjösättas.

För övrigt började denna söndag med att jag hittade en mus i fällan.

Det är inte kul.  Den hade dessutom hunnit skita ner innan den kilade vidare. Blä.

Det är vid såna tillfällen jag vill ha en tvåa på Söder.

Tidigare år brukar jag ta fällan mellan tummen och pekfingret och med rak arm och puls på 190 bära den till ytterdörren och så bara K A S T A iväg den ut över tomten. Hela kitet liksom.

Men i dag bestämde jag mig för att ta bort musen ur fällan (usch, jag ryser när jag skriver det här), och spänna upp fällan igen och sätta tillbaka den i skåpet.

Och det gjorde jag! Holy Smoke, I did it!

En får inte va´blödig.