Lyckofrukost.

Frukostar ändå.

Det är det bästa på hela dagen, när en får sätta sig i soffan med en stor balja kaffe och något gott att äta.

Numera har jag tid på morgnarna och kan sova länge om jag vill. Jag behöver inte äta frukost direkt när jag vaknar. Men kaffe! Kaffe behöver jag direkt.

Jag gör vackra frukostar en del morgnar, med snyggt skurna jordgubbar på yoghurtkvarg med vaniljsmak, serverat i efterrättsglas.

Ibland gröt med banan och kanel.

Det jag längtar efter är när det blir lite varmare, och jag ska få äta min frukost på bryggan.

Då kan vi snacka lyckostund på riktigt.

Min farmor.

Tänker på min farmor Signe ~ i går var det den dagen hon föddes, år 1901.

Hon har betytt så mycket Glad, kärleksfull och bullbakande. Hos henne fanns alltid hallonsaft, som hon gjorde själv såklart. Hon hade massor av veckotidningar; Allers, Idun, Hemmets Veckotidning … Jag hade en skokartong hos henne och farfar, som jag hade klippdockor i. De bodde på Klippan i Bomhus, Gävle.

I rabatterna blommade många doftande blommor, som farmor ibland klippte av med saxen och satte i vas inne på rumsbordet.

Hon var från Ockelbo men bodde många år i Kilafors innan hon träffade farfar som var polis och änkling med fyra barn (en dog 3 år gammal, lilla Astrid).

Signe fick inga egna barn, men hennes omsorg om de barn hon fick då de gifte sig var kärleksfull och sann, precis omsorgen med oss barnbarn. 

Hon hade många roliga uttryck, som sitter kvar i mig, fast jag aldrig riktigt förstod sammanhangen … Mest minns jag hennes glädje. Skratten. Hon blev alltid glad när jag kom och hälsade på. Det betydde mycket för mig. 

Jag tänker ofta på farmor Signe.

Synd på potatisen.

En kvinna (vi kan kalla henne Anki), hade en kväll åkt med sina arbetskamrater på en trevlig tillställning ett par mil från den lilla orten där de arbetade.

De skulle gå på musikal på stadens teater, och sedan gå ut och äta på restaurang.

De njöt av föreställningen och skrattade, applåderade och sjöng med. Efteråt promenerade de i den ljumma vårkvällen till restaurangen, där de hade bokat bord.

Anki läste länge på menyn, och bestämde sig till sist för att ta kyckling med fetaostfyllning, men i stället för klyftpotatis valde hon kokt potatis.
Maten kom in, kycklingen var fantastiskt god, men Anki tyckte nog att potatisen kunde ha fått kokat lite längre. De andra åt sin mat med god aptit, Anki likaså, men påpekade flera gånger att potatisen minsann var lite hård.


Alla beställde sedan kaffe och efterrätt. Anki tog tiramisu och sa, att det var den godaste efterrätt hon hade ätit!


På jobbet morgonen efter frågade Lisbeth, som inte kunde följa med, hur de hade haft det.
– Ja, det var jättetrevligt, svarade Kerstin. Och så god mat!
– Synd bara på potatisen, sa Anki.
– Jaså, vad var det med den då? undrade Lisbeth.
Anki tittade på Lisbeth med bekymrad min.
– Den var inte riktigt färdigkokt.


Är ni med? Av allt fint de upplevt under kvällen, så tyckte Anki att det där med potatisen var viktigast att påpeka.
Och så är det ju med oss alla ibland. Vi hakar upp oss på det som var MINDRE BRA, när vi skulle kunna ha fokus på det som var jättebra, i det här fallet sällskapet, teaterbesöket och allt som var gott och mysigt på restaurangen.


Flera dagar senare, när en kollega från en annan avdelning kom på besök och frågade om kvällen i stan, suckade Anki och sa, ”synd bara på potatisen”.


Vad skulle du ha fokuserat på?
Icke färdigkokt potatis eller den godaste tiramisu du nånsin har ätit?

Livet har så mycket fint att erbjuda, bara vi vill och vågar se, känna, vara i nuet med alla våra sinnen.

Och om vi skiter i om potatisen inte är alldeles genomkokt..

Lill-Babs, i dag var din sista dag på jorden

Jag har gråtit.

Först Jerry Williams. Det var sorg då med.

Men i dag.

Lill-Babs.

Jag hade så mycket viktigt på min to-do-list i dag.

Satt i soffan och hade avslutat min frukost. Började kolla listan för att se vad jag skulle börja med.

”En sak i taget, det viktigaste först”.

Min iPhone plingade till, på messenger hade en vän skrivit R.I.P. Lill-Babs.

Klockan var strax före elva.

Jag skrek rakt ut.

Tårarna kom.

Hon har betytt så mycket. Funnits se´n jag var liten.

Jag blev helt lamslagen. Skrev med mina vänner på messenger och satte på TV:n,

där blev jag sittande. Det var ju mycket om henne ända till eftermiddagen.

Min kropp var så där tung. Som av bly.

Solen sken. Jag ville ingenting. Min göra-lista orkade jag inte längre titta på.

Sedan tog jag bilen i alla fall, och åkte ut. Fastnade i snön. Mycket klantigt. Där

satt jag fast tills en granne kom och drog loss mig. Och min väninna var redan på

väg från Gävle, men när hon kom hade jag redan fått hjälp. Vi åkte hem till mig

och drack kaffe.

Pratade.

Om Lill-Babs förstås.

Och om att vi inte är så långt ifrån 80 längre. Femton år liksom. Femton år att

göra det bästa av. Jag frågade henne vad hon vill med de år som är kvar.

Jag vet vad jag vill. Lite i alla fall.

Jag vet vad som är viktigast. För mig. I mitt hjärta.

Vi kan ju leva längre än till 80, väninnan och jag. Eller inte. Ingen vet. Så därför, jag vill göra det bästa av var dag, var stund. Välja glädje. Göra det jag älskar att göra. Vara med människor jag tycker om. Äta gott men med förnuft, om jag nu vill leva länge och vara frisk, så är det nog viktigt, det tror jag. Fast så mycket annat är minst lika viktigt, typ att ta hand om det som är inuti. Själen. Det inre.

Jag vill fortsätta leva i sinnesro. I ärlighet. I acceptans och i tillit. Jag vill rensa ut det jag har med mig som har skadat mitt inre barn. Det mesta är utrensat. Tror jag. Fast vad vet jag om vad jag kanske förtränger på ett omedvetet plan. Det kommer i så fall när det är dags, när jag är redo.

Brist på andliga principer leder inte till långa lyckliga liv. Det som är inuti, det som vi bär på, våra ouppklarade affärer behöver vi ta ansvar för. Sånt talas det väldigt tyst om. Men att inte äta ditt och inte äta datt, att motionera och så vidare, det får vi tips och råd om hela tiden.

Jag hade en man i behandling som led av högt blodtryck. När han blev nykter blev resultatet bättre och bättre. När behandlingen var slut hade blodtrycket sjunkit till det normala. Det blev tydligt då han regelbundet gick på kontroll för sitt blodtryck.

I 17 år hade han haft högt blodtryck.

Inte en enda gång hade hans läkare fört in samtalet på alkohol, eller frågat om mannens dryckesvanor.

Det är en av alla saker det talas tyst om.

Och om frusna känslor, som sätter sig i kroppen och blir till artros.

Fibromyalgi är oerhört vanligt hos personer som lider av medberoende.

Forskning finns. Men det pratas inte om det. Varför?

Människor som tar hand om sina frusna känslor och sitt medberoende

tillfrisknar.

Precis som alkoholistens blodtryck sjunker när hen väljer att göra behandling.

Jag vill ha lugn i mig. Jag vet vilka verktyg jag behöver till det.

Men det finns inga garantier. Så är det.

Så att leva här och nu är det bästa för mig. Jag oroar mig inte längre för hur det ska bli i maj eller i september 2019. Jag är tacksam för att jag sover gott på natten. Att jag inte har ont någonstans och att jag har min familj. Jag har tak över huvudet och en båt som förhoppningsvis kan sjösättas snart. Jag kan gå och röra mig och jag trivs med att vara med mig. Jag kan fortfarande höra talgoxen även om det inte är lika bra med min hörsel som det har varit. Jag kan dansa i köket medan linsgrytan puttrar på spisen. Jag behöver ingen man för att må bra. Jag behöver inga yttre företeelser för att slippa ångest, typ alkohol, shopping, relationer, en massa brus som TV, dator eller mobil. Jag kan sitta tyst i ett tyst rum eller på en sten i skogen och känna mig lycklig.

Så har det inte alltid varit kan jag säga. Att vara ensam med mig själv gjorde mig rastlös tidigare. Jag behövde alltid ångestreducering i tillfälliga ”Short-term energy-relieving behaviors”, (STERB), typ vara i ett förhållande, alltid ha en godispåse i väskan,  köpa ”något nytt” på H&M som gav mig en illusion om glädje typ 24 timmar, dricka vin på helgen, you name it.

Orsaken fanns inom mig men jag ville inte kännas vid den smärtan. Döva, döva, fly.

Tills jag till sist började kolla vad det var som låg där i ryggsäcken. Det som har hänt har redan hänt. När vi börjar se det, prata om det, lyfta upp i stället för trycka ner, så kommer olika känslor. Skam, ilska, sorg, förtvivlan etc.

Men det är inte farligt att känna.

Att hålla känslorna borta med olika medel, däremot, tror jag kan vara farligt.

 

 

Jag vill vara närvarande. Till 100%.

Jag får lite ont i mormorshjärtat. Jag är inte alltid mobilfri när jag träffar mina barnbarn. Dom, som jag älskar mest på jorden. Dom, som absolut är värda ALL min uppmärksamhet. Ändå … kollar Insta, lägger upp nå´t, fipplar med messenger och håller på. Inte hela tiden. Men det händer. Och det är alldeles tillräckligt. Nu pratar jag utifrån mormorsrollen. Jag är inte med någon av mina barnbarn 24/7, jo det är jag förresten visst det, ibland, men det är inte det vanligaste. Jag kan ge dom 100% av mig när vi ses. Utan mobil.
Blicken från ett barn som tittar på en film och på något sätt berörs av det som spelas upp, har ni tänkt på den? Typ ”Såg du, mormor?” eller när han möter min blick i skrattet som kommer från något roligt som hände i filmen. Jag vill vara där då. När den blicken kommer. Jag vill möta den, Sekundsnabb är den. Då vill inte jag ha mobilen i knä och sitta med nerböjt huvud och inte fatta när hans blick söker min. Han är liten nu. NU.
Själv växte jag upp med vuxna som satte alkoholen främst. Det är samma sak. Barnet ser att den vuxna sitter/står i rummet, men är ändå inte där. Det behöver inte innebära att personen är stupfull. Men förändringen som uppstår när någon fått i sig ett par glas gör ändå skillnad för ett barn. Mamma/pappa/farfar (whatever) försvinner lite. Blir lite annorlunda. Skrattet klingar för högt. Röstläget blir konstigt. Personen är plötsligt bakom ett filter. Upptagen av något annat. Icke närvarande. Onåbar. Mina barnbarn har sluppit en mormor som är icke-närvarande på grund av vin eller annan kemisk drog. Men iPhone-addicted, yes. Jag ska bli bättre.