Jag vill bara sitta här.

Jag sitter här på min flotte i solen, och lyssnar på måsarna. 

Det är vackrare än vackrast över viken. Färgen och glittret på vattnet, sommarblå himmel och nyvassen, som är intesivt grön.

Jag har gjort ren båten lite inuti, och ställt i ordning ett fågelbad där humlor och bin också får landa på stenarna däri.

Behöver handla pronto. Lyckades hitta ingredienser till en sallad men nu ekar snart kylen tom.

Det får bli i morgon. I kväll vill jag bara sitta här och inte göra något annat alls.

Varför kan en inte bara få sitta i farmors syrénberså och doppa skorpor i hallonsaft?

Ibland är det för mycket runt omkring, som ska liksom avverkas och bli klart.
Det är sommar, om än väldigt tidig, men att tiden kan få gå till att sitta på flotten och glo på fiskgjusen är inte att ta för givet.
Det ska skickas in papper och formulär i parti och minut. Har du missat en rad får du ingen ersättning.
Efter mitt utmattningssyndrom är just det här det som drar mest energi.
Jag blir helt slut. Hjärnan lägger av.
Numera, när jag ringer olika myndigheter presenterar jag mig med namn, och tillägger ”jag har inte alla paddlar i vattnet, så ni vet”, så den jag pratar med förstår att hen måste tala tydligt och s a k t a.
Men det är mest då. I kontakt med myndigheter.
Annars flyter det på rätt bra. Och paddlarna är i.

I dag såg jag midsommarblomstern fullt utslagen. Det är för tidigt. Jag vill inte att det snart ska vara överblommat. Det var i Bönan, dit jag och en väninna var och lunchade.

Här där jag bor har inte syrénen blommat än.

Det är jag tacksam för.

Nu ska jag fortsätta med mitt trasslande. Förhoppningsvis är det snart ur världen. En får fokusera på lösningen, inte på problemet.

 

 

Det han skrek till dig hade ingenting med dig att göra.

Tänker du ibland på att …

Ditt liv är ditt.
Du har bara ansvar för en enda vuxen person, och det är DIG. Släpp det som inte är ditt.
Låt saker och ting hamna där dom ska.
Lär dig att säga nej när du menar nej, och ja när du menar ja.
Gör dig inte mindre inför andra, för att de inte ska känna sig obekväma.
Låt ditt ljus få skina!
Ta hand om dig, välj glädje, välj det sanna, välj det du längtar efter och fråga dig själv flera gånger varje dag ”Vad behöver jag?”
Låt ingen trampa på dig och ta ingen skit.
Prata om det som gör ont med någon du litar på, och lyft det du minst av allt vill prata om. Det är så du en dag blir fri!
Det som har hänt har redan hänt och det som kommer när du pratar om det är en känsla.
Smärta, skam, skuld, förtvivlan, sorg.
Känslor är inte farliga. Att stoppa ner känslor är mindre tillrådligt.
Kom ihåg att du är värdefull.
Människor kanske har behandlat dig som om du inte vore värdefull, men det handlade mer om DOM än om dig.
Tänk om ingenting av det som hände var ditt fel?
Att du levde med en man som misshandlade dig psykiskt, kallade dig för elaka namn, det hade inte ett enda dugg med dig att göra!
Men när någon hela tiden säger och skriker att en inte duger, är ful och är fel, säger fel, gör fel, då krymper den personen inuti. Orden blir lätt till ”sanningar” och sitter kvar och påverkar. Länge.
Det går att förändra! Det går att hitta en känsla av att du är fin och värdefull för den du är.
För att du är du.
Låt inte negativa budskap styra dig.

Du är vacker, utanpå och inuti.
Du kan välja glädje, här och nu, i denna sekund.
Ditt liv är ditt.

Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.