Jag kanske är på väg att vilja bli en minimalist.

Det blir mer och mer påtagligt för mig att jag har åt fanders för många prylar.

Ni som känt mig ett tag vet hur jag tidigare verkligen kickade på att handla. Jag älskade att köpa kläder och saker som jag oftast inte behövde. Jag fick ett tillfälligt (vad jag trodde) ”lyckorus”. Ibland fick jag yrsel på större varuhus för att jag blev så exalterad. Jag minns att mina döttrar, som då var tonåringar eller den ena strax däröver, fick liksom leda ut mig ur ett varuhus i Stockholms, (jag tror det hette Debenhams), för att vi inte skulle missa vårt tåg tillbaka hem.

Jag kan fortfarande känna glädje över att handla något jag länge längtat efter eller verkligen behöver, men inte på det där viset som jag kände förut. Nyligen köpte jag ett begagnat köksbord på en ”köp-och-sälj-sida” på FB. Det bordet blir jag fortfarande glad över varje morgon när jag sätter mig där och dricker mitt kaffe. Jag vet inte vad det är med det där bordet, men jag är så rädd om det. Bordet är ett slagbord från IKEA och har lådor där en kan förvara bestick, servetter, ljus med mera. Och det går att göra det pyttelitet om en vill det. Eller fälla ut det så det rymmer fler.

Jag gör mig av med många saker nu. Säljer eller lämnar på återvinningen. Jag känner att jag inte vill fortsätta med en meningslös konsumtion för köpandets skull. Det ger en sinnesförändring ett kort tag, men det är oftast en illusion. En känner sig glad. Upprymd. Men hur länge? Det är en sak att köpa det jag verkligen behöver. Hur ofta har jag ställt mig den frågan?

Hundratals mail om Black Friday har fyllt min inkorg den senaste tiden, jag har känt mig stressad av det. Stressad på det viset att jag har känt att jag missar någonting om jag inte ger mig ut i köpkaoset.

Den kloka delen i mig har hållit mig hemma.

Det är främst en fråga om vår planet. Det är allvar nu. Vi behöver vara rädda om den. Var och en kan bidra med det lilla. Källsortera, välja bort bilåkandet, låta bli att köpa massa onödigt. Skippa flyget (lätt för mig att säga som inte prioriterar att resa utomlands.)

Till jul har jag under alla år pyntat vansinnigt mycket. Tomtar och adventspynt och massa julsaker. Fina saker som förknippas med underbara jular när barnen var små. Julsaker från min kära farmor Signe, som hon hade i granen. Och ljuslyktor till förbannelse. Ljuslyktor som inte hör julen till har jag faktiskt gjort mig av med. Några i alla fall.

Att prylbanta julkartongerna kanske jag inte lyckas med i år. Men jag behöver inte smocka upp allt. Och absolut inte införskaffa ytterligare en adventsstjärna eller en till julgransprydnad.

Att leva minimalistiskt innefattar ju inte bara att prylbanta. Att rensa ut kan bli en inkörsport till förändring av resten av livet.  Det gäller även relationer och vad jag gör av min tid. Till exempel har jag minskat min tid på sociala medier efter en workshop med Linn Fjällmo Vestin, där jag på ett nästan hisnande sätt blev medveten om hur många andra saker jag kan välja att ägna mig åt under en dag. Viktiga saker, som att skriva på min bok till exempel.

När det kommer till relationer vill jag välja vänner som får mig att känna mig glad, och som ger mig energi. Jag har kompisar som får mig att skratta och det är jag så himla tacksam för. Och jag har de som jag kan samtala med om livets alla outgrundliga företeelser. Andra drar ner mig i gnällträsket och där vill jag inte vara.

Ibland lever vi i en omedveten acceptans av sånt som egentligen inte gör oss lyckliga. Medvetenhet är grunden till förändring. Vi har var och en ansvar för våra liv och de val vi gör.

Vad är viktigt för dig?

Vad är det i livet som är värdefullt?

Vad vill du ha kvar?

Vilka personer ger dig energi och vilka umgås du med av gammal vana?

Vad är det du fortsätter göra fast du inte vill?

 

Tacksamhetslista här och nu:

en amaryllisstängel som jag fick i går

min lilla lya i stan på 34 kvadrat (känns så rätt)

lusten att göra *ostnötter till första advent

 

Recept på *ostnötter:

2 dl salta Cashewnötter eller jordnötter
2 dl vetemjöl
1,5 dl riven parmesanost
100 g smör

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka nötterna grovt. Blanda mjöl, nötter och ost. Smula ner matfettet och arbeta ihop till en deg. Dela degen i två delar och rulla ut till längder ca 35 cm långa. Skär varje rulle i 15 bitar och rulla varje del
till en liten boll. Lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda mitt i ugnen ca 10 minuter. Låt svalna på galler. Servera med vitlöksost.

Ha det bra!

 

 

 

 

Efter tre veckor får jag abstinens.

Längtan efter två underbara gullebarn blev för stor, trots att vi har datum inbokat redan inom en vecka, men jag frågade om jag kunde komma och jag var välkommen. Det får inte gå mer än tre veckor har jag insett. Det skulle inte ha gjort det den här gången heller, men förskolan levererade magsjuka och vissa planerade trevligheter fick ställas in.

Den lilla glada som springer mot mormor på förskolegården, hjärtat fylls av översvallande kärlek varje gång. Jag lyfter upp honom i min famn och snurrar runt, runt. Och sedan hämtar vi syskonet, som skrattande springer rakt in i min farm.

– Jag vill att du ska stanna i miljoner dagar, säger han på kvällen när han försäkrat sig om att jag ska sova kvar.

– Hå ja komma hem hos dej? frågar den lilla och hjärtat går nästan sönder. Tjugo mil är tjugo mil. Men jag säger jaa, det får du jättegärna, en annan dag.

Jag blev hånad på Facebook när jag skrev i en tråd att benämningen ”Livets efterrätt” inte täcker det som det innebär att få barnbarn. En efterrätt är en efterrätt. Att få vara mormor är bland det största i livet.

 

Lite lördagsskriverier.

Tycker så mycket om adventstiden.

Men man får inte börja nu!

Jag har sett att några redan har satt upp adventsstakar och stjärnor.

Aja baja hörni! Det är tillåtet tidigast fredagen före den första advent, det vet ni

väl!

Jag tänker i alla fall inte tjuvstarta.

Rigiditet är inget jag värdesätter i andra situationer, jag är mer ”go with the

flow”.  Inombords fnyser jag ofta åt regler, (ett i vissa fall ännu pågående uppror

mot min rigide farsa i adoptivfamiljen), även om jag följer nästan alla trafik-

regler och jag pratar inte högt på biblioteket eller på bion, slänger absolut inte

skräp i naturen eller fuskar när jag spelar Cross Boss.

Jag har köpt en amaryllis som ska slå ut till advent, har jag tänkt. Och jag ser

fram emot hyacintdoft, röda lyktor för värmeljus och att få baka lussekatter

tillsammans med barnbarnen.

Men här och nu. Lördag mitt i november. Lite blå himmel.

Jag kan välja att skruva ihop en hylla i dag, eller inte. Kanske ska jag ta en sväng

runt kvarteret? Köpa lite blommor? Åka lite buss kanske, nu när jag har fått ett

busskort alldeles gratis. Fast det är tufft, det där att åka buss. Jag åkte en gång

nyligen med en vresig och stressad chaufför. Jag var nervös redan innan jag klev

på. Inte blev det bättre.

När jag provade att lägga mitt nyförvärvade busskort mot kortläsaren klickade

det inte som det skulle, och han slet kortet ur min hand och la det mot en annan

grej där, och sen fick jag tillbaka det och han ba´drog iväg med ett ryck innan en

hade hunnit hitta en sittplats. Bråttom bråttom.

Jag tycker om vänliga människor med sinnesro i kroppen. Som kan kosta på sig

ett leende eller säga ett vänligt ord. Jag har hört av en som åker buss oftare än

jag, att det finns såna chaufförer också.

Hoppas det sitter en sån bakom ratten nästa gång jag åker buss. Om jag nu törs

prova igen.