Efter tre veckor får jag abstinens.

Längtan efter två underbara gullebarn blev för stor, trots att vi har datum inbokat redan inom en vecka, men jag frågade om jag kunde komma och jag var välkommen. Det får inte gå mer än tre veckor har jag insett. Det skulle inte ha gjort det den här gången heller, men förskolan levererade magsjuka och vissa planerade trevligheter fick ställas in.

Den lilla glada som springer mot mormor på förskolegården, hjärtat fylls av översvallande kärlek varje gång. Jag lyfter upp honom i min famn och snurrar runt, runt. Och sedan hämtar vi syskonet, som skrattande springer rakt in i min farm.

– Jag vill att du ska stanna i miljoner dagar, säger han på kvällen när han försäkrat sig om att jag ska sova kvar.

– Hå ja komma hem hos dej? frågar den lilla och hjärtat går nästan sönder. Tjugo mil är tjugo mil. Men jag säger jaa, det får du jättegärna, en annan dag.

Jag blev hånad på Facebook när jag skrev i en tråd att benämningen ”Livets efterrätt” inte täcker det som det innebär att få barnbarn. En efterrätt är en efterrätt. Att få vara mormor är bland det största i livet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *