När det gör ont.

När det gör ont att skriva skjuter jag upp … minnen kommer som jag inte vill kännas vid. Men det här tränger sig på, det går inte en dag utan att det kommer i tankarna.
Nu skrev jag ner det.
Och jag gick inte sönder.
Men jag vet att det inte räcker att skriva, för att bli fri.
Jag är tacksam att jag har ett ställe att vända mig till för att läka. Det som har hjälpt mig är gestaltterapi, som jag även jobbar med själv i mitt företag.
Saker och ting kommer när det är dags.
Det här har legat och viskat, men på senare tid kommit mer och mer i förgrunden.
Och jag har vetat länge att det ska med i min bok om en uppväxt i först en alkoholistfamilj, sedan i en familj med andra dysfunktioner.
Jag skriver inte långa stunder när jag skriver, men jag skriver.
Det är huvudsaken.

Stenarna ska jag i alla fall ta med mig.

Det skrämmer mig, det där att lämna saker som jag inte behöver, till second hand eller återvinningen.

Att göra mig av med grejer.

Jag är rädd att jag ska ångra mig.

Förståndet säger en sak och känslan en annan.

Pärstampen, till exempel.

Tror ni jag kunde lämna den på Second Hand?

Nej. Den följde med hem. Nu ligger den i kökslådan med mitt försvar att jag ska ta den till landet, för den kan vara bra att ha om strömmen går.

Jo kyss Karlsson. Strömmen går visserligen ibland, men det skulle vara ganska märkligt om det skulle hända just den dagen jag hade planerat att göra potatismos.

Så där håller jag på och dribblar med mig själv.

Jag skulle behöva stöd av någon som bara sa ”SLÄNG” och pekade med hela handen. Eller inte förresten. Såna människor blir jag rebell inför. Ingen ska bestämma över mig.

Men OK, en klok mild röst från en person som säger ”jag tror inte du kommer att sakna den där pärstampen, faktiskt”.

Det vore bra.

Jag tänker många tankar om hur jag ska göra med olika saker som jag har i huset.

Det jag absolut ska ta med mig är stenarna. Stenarna från Vithällan långt ute till havs, som jag hämtat med min båt. Runda, släta, vita. Slipade av havets vågor.  Och så soffan. På något vis ska jag nog lyckas knöla in den i lägenheten. Soffbordet också. Fast det blir trångt. Men den där soffan älskar jag. Det är en sån med schäslong på ena sidan och divan på den andra. Stor, mjuk, trygg och perfekt att sova i. Finns det småtroll som ska sova över hos mormor får de jättebra plats på divandelen.

Jag ringde en flyttfirma en dag.

De skulle ha strax under 6000 för att köra några möbler, typ soffa, bord, en hylla och ev en byrå.

Då kan jag lika gärna köpa ny soffa. På riktigt.

Stina Wollter i kväll!

Jag är så förväntansfull inför att få lyssna på Stina Wollter på bibblan i kväll.
Min morgonpigga kompis har lyckats få två sittplatsbiljetter!
Är inte det något att vara tacksam för, så säg!

I går jobbade jag i Stockholm på ett ställe där jag är konsult. Körde fram och tillbaka, det kändes helt OK. Jag är ju Queen of the road sedan många år. Det blir dock mer och mer tåg för mig, det är det där med miljön som gör att jag väljer bort bilen oftare numera.

I dag åt jag lunch med min dotter, det finns fördelar med att bo i stan och jag räknar dom varje dag som ett sätt att övertala mig själv att jag har gjort rätt.

Men när det var blodmåne eller vad det heter här om kvällen var det inte roligt att inte kunna gå ut i kolsvarta natten och uppleva månljuset på kritvit snö.

Ja, jag vänjer mig. Det blir månljus under augustinätterna också och i september, då sitter jag på bryggan medan mångatan glittrar på vattnet.

Men här och nu är det helt OK att vara stadsbo! Gud va bra jag har det.

I lördags hade jag två vänner från Brynäs här, den ena var min bästis hela skoltiden och så C som alltid fanns med i gänget, men som nu under senare år blivit en av mina vänner. Eftersom jag hade haft hand om mitt yngsta lilla hjärtegull på dagen så gjorde jag det enkelt och köpte hem färdig mat från ICA. Det blev en trevlig kväll här i min lilla lya.

Ljuset dröjer sig kvar längre för var dag.

Det gör mig lycklig!

Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

Nu är leasingtanden lös igen.

Varje år när jag tror att julen är helt bortstädad dyker det ändå upp någon liten bortglömd tomte i nåt hörn. Det blir säkert så även denna gång, men det mesta har jag packat ner.

Nu står en lampa med grå skärm på fönsterbrädan i rummet. Det är lite trist, faktiskt. Jag älskar ju adventsstakar och vet ni, jag tänker ha kvar EN. Ett litet tag till, bara. Det får man.

En del julsaker är jag så rädd om så jag skulle vilja förvara dem i ett kassaskåp. Det är minnessaker mest, och såna saker jag har fått av mina barn. Och en liten glittrig prydnadsgran i guldfärgad metall som jag har köpt till mig själv, jag tror jag köpte den i London. I år tillkom en ny tomte jag köpte på MIO till samlingen med kära julsaker. Den är skitsöt och jag kan inte för allt i världen låta den följa med övriga julsaker i IKEA-kassen till vinden. Nej, den får bo i köksskåpet till nästa jul.

Min ”leasingtand” som ex-maken brukade kalla den, är lös igen. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat den och tandläkaren har satt fast den. Varje gång säger hen: ”Nu är det sista gången vi kan sätta fast den så här, du måste göra en ny”, och jag ser tusenlappar fladdra iväg som servetterna på flotten när sydvästen ger hals.

Jag minns en gång när tanden hade lossnat på lunchen, jag var ju tvungen fortsätta jobba ändå på eftermiddagen och fick sitta och hålla emot den med tungan så den inte skulle ramla ur.

Ljuset dröjer sig kvar längre och längre på eftermiddagarna. Det märks tydlig skillnad redan nu. Och bättre och bättre blir det!

Jag fick ett mail från Cecilia Kärvegård som jobbar med attraktionslagen. Hon skrev att när en kommer in i köket och ser disken på diskbänken kan en i stället fokusera på hur vacker orkidén är på fönsterbrädan. Så himla bra skrivet! Vi ska ha fokus på det som är bra och kul, och som vi blir glada av!

Så f*** the leasingtand. I stället kan jag fokusera på:

… ljuset utanför fönstret trots att klockan är över tre

… att jag har plockat undan julsakerna och julgranen i dag

… hur härligt det ska bli att åka på långkryssning i sommar

… Stina Wollters föreläsning som jag har biljett till

… jag har tre oöppnade kaffepaket i skåpet

… och att jag ska ut och käka lite senare.